Fyra böcker är det tänkt att bli i deckarserien »Morden i Västerbotten«. Mikael Andersson, till vardags ögonkirurg på Norrlands universitetssjukhus, har nu släppt den andra boken.
Berätta om böckerna!
– De är deckare, men inte så klassiska i stilen: polisarbetet är inte det centrala, det handlar mer om olika personer och hur deras levnadsöden vävs samman. Handlingen är till huvuddelen förlagd till Västerbotten, där jag har använt mig av fysiska platser som faktiskt finns, platser som jag känner. I den första boken där det förekommer en skolskjutning namngav jag till och med skolan – jag var lite tveksam till det, men den är så pass stor att lärare som jag pratat med har tyckt att det inte spelar så stor roll.
– Aktuella händelser känns bra att ha med – innehållet blir mer givande om det finns substans med verklighetsbakgrund, och inte bara hittepå.
Huvudpersonen Anna är en 15-årig tjej som är lite av hjältinna, hur kom det sig?
– Hon »kom till mig« och jag vet inte riktigt varför, det är lustigt hur kreativa processer fungerar. Hon är också rullstolsburen, men varför det blev så kan jag inte svara på, det var inte så att jag tyckte att det var en grupp som skulle lyftas fram, det blev bara så. Men hon är ju i mina barns ålder i alla fall.
Och hennes pappa, polisen, har han någon förebild?
– Ja, jag har tänkt på Håkan Serner som spelar polisen i »Mannen på taket«: trött, lite norrländsk och sävlig men tämligen normal.
Det finns ett inslag av humor i böckerna också. Var det viktigt?
– Ja, det är ju lite ovanligt i deckare, och det har jag fått både ris och ros för. Det kan lätt bli dystert i deckargenren, men jag tycker att med humor kan man slappna av mer som läsare, och så blir det inte så nattsvart hela tiden.
Vad har du annars fått för mottagande av böckerna?
– Rent personligen har det bara varit positivt, även från kollegor. Många har uppskattat den lokala anknytningen, bland annat har jag sålt bra i Vindeln – en butik där som annars inte säljer böcker fick beställa fler! Blomaffären på sjukhuset som vanligtvis inte heller säljer böcker har också sålt bra.
Har du alltid varit en skrivande person?
– Jag var väl det när jag växte upp, fram till att jag började jobba. Som överläkare och verksamhetschef med fulltecknad arbetsvecka hade jag inte riktigt tid, men när jag klev av jobbet som verksamhetschef och »bara« blev överläkare hade jag redan hög fart och tänkte att »nu borde jag skriva en bok«.
Du är ögonkirurg till vardags, hur kom du in på det?
– Jag ville först bli allmänkirurg, men när jag vikarierade på torax före AT såg jag hur mycket bakjour och många nätter kirurgerna jobbade – det blev inte mycket kvar av livet. En kompis som var vitreoretinalkirurg tipsade om det i stället. Bakre kirurgi av ögonen är också mycket kirurgi, men vi har inte så mycket jobb på nätterna.
Har du några författare som har gett inspiration?
– Förutom faktaböcker har jag läst mycket av Torgny Lindgren, John le Carré och Leif GW Persson, men även Knausgård och Jonathan Franzen, en amerikansk författare. Jag är väldigt intresserad av hur andra gör, men har inte köpt stilen av eller försökt efterlikna någon. Det är viktigt att hitta sin egen ton, och jag tror att jag har hittat en egen röst.
Apropå röst: har böckerna blivit inlästa?
– Ja, Lo Kauppi har läst in böckerna. Hon har varit noggrann med att följa upp alla karaktärer och har ringt flera gånger och hört sig för med saker som »Ska han låta arg?« eller »Hur uttalas det här ortsnamnet?« Jag är jättenöjd med inläsningen!
