»Mest stolt över att jag var med och drev igenom tidig excision«

Folke Sjöberg har arbetat med brännskadevård i över 30 år och har nu blivit utnämnd till president för världsorganisationen för brännskadevård. Men utnämningen kom inte som någon överraskning.

– Det har varit en lång process där jag har varit med länge. Jag har varit »president-elect« i två år och längre dessförinnan ordförande för den europeiska brännskadeorganisationen. Men det känns roligt, det är ett ärofyllt och utmanande uppdrag.

Vad innebär ordförandeskapet?

– Det handlar mycket om att förbättra brännskadevården ur ett globalt perspektiv, att utbyta erfarenheter mellan länder och att med den kunskap vi har i dag försöka förbättra också för länder med begränsade resurser. Så det blir nog ett antal resor per år, nu närmast till Amsterdam, som instruktör till EU:s insatsstyrka för brännskadekatastrofer.

Vilken är den största förbättring som skett inom brännskadevården under senare år?

– Den tidiga excisionen, det vill säga att man väldigt tidigt efter brännskadan, inom 2–3 dagar, opererar bort det drabbade området och ersätter med patientens egen hud från områden som inte är skadade. Sedan det infördes under 90-talet har vårdtiden minskat dramatiskt samtidigt som mortaliteten har sjunkit. Det har också skett en stor förändring av eftervården med bland annat bättre smärtlindring. 

Vad är du mest stolt över?

– Det är att jag var med och drev igenom primär excision och hur vi där har förbättrat de operationstekniska metoderna. Det är tekniskt utmanande att skära bort döda vävnader, vilket bland annat innebär en stor blodförlust. För det behöver man bra tränade team. 

Vad finns det för ytterligare förbättringar att göra?

– Den stora utmaningen på sikt är att få till bättre metoder för att täcka skadade områden med transplantation eller odlade celler, speciellt hos patienter med en stor skadad hudyta. Nuvarande tekniker är bristfälliga och lämnar ärr med efterföljande smärta, klåda och rörelseinskränkning. På sikt tror jag att vi rör oss mot tekniker där man använder sig av stamceller för hud-/sårtäckning.

Hur kom du in på brännskadeområdet?

– Det började med att jag som nybliven anestesiolog tjänstgjorde i perioder på brännskadeavdelningen i Linköping. Jag fann det intressant och utmanande och uppskattade teamarbetet med trevlig och engagerad personal. Myc­ket av det man gör i brännskadevården är applicerbart inom övriga kirurgiska verksamheter, till exempel hur man ersätter blodförlust, och kunskaper från brännskadevård har haft stor påverkan också på övrig sjukvård. 

Du har till stor del byggt upp Brännskadecentrum i Linköping. Lämnar du det nu?

– Jag ärvde det till stor del från Sten-Otto Liljedahl, som startade brännskadeavdelningen på 70-talet och jag har varit ansvarig läkare sedan 1996. 2010 utsågs vår enhet till en av två riksenheter inom brännskadevård, mycket tror jag beroende på forskningen inom enheten. Jag drar nu ned på sjukhussidan, men har två år kvar som professor i brännskadevård vid universitetet och har kvar en del undervisning och handledning av doktorander. 

Kommer du att sakna det kliniska arbetet?

– Det vet jag att jag kommer att göra, och det gör jag redan, efter bara åtta veckor!

Varifrån kommer din drivkraft?

– Det är resultatet: att se att man åstadkommer något bra för patienterna med de medel man har. Att se att resultatet många gånger överstiger ens förhoppningar. 

– När jag föreläser brukar jag visa en bild på vår mest kända patient, som hade en 85-procentig brännskada. Efter att jag beskrivit omfattningen av hans skador frågar jag studenterna hur de tror att det gick för honom. Jag brukar få förslag som att han har uttalade inskränkningar och kanske bor på särskilt boende. Så visar jag ett Youtube-klipp där han som Idolfinalist springer in på scenen i ett fullsatt Globen.