Erfarenheterna från Australien inspirerar melanomforskningen

Forskaren och överläkaren Magdalena Claeson ville få en internationell forskningserfarenhet och gjorde därför en postdok i Australien. Nu tar hon erfarenheterna med sig i sin forskning om malignt melanom och keratoakantom hemma i Sverige.

Varför ville du göra en postdok utomlands?

– Efter avslutade doktorandstudier ville jag lära mig mer, men ur ett internationellt perspektiv. Jag har bott utomlands förut och ville uppleva det igen. Att det blev just Australien var för att de har så mycket malignt melanom. 

Hur gick du till väga?

– Jag tog själv kontakt med forskare i Australien jag träffat på konferenser. Det var många som tyckte att jag skulle åka, men jag fick fixa allt själv, vilket tog mycket energi och tid. Jag höll på i ungefär två år med allt praktiskt, som att söka anslag och tjänstledighet, fixa med boende, och skola för barnen eftersom jag reste med familjen. Nu i efterhand har jag varit i kontakt med universitetet och föreslagit att de inför en stöttande funktion för forskare som vill göra en postdok, någon med erfarenhet kring hur det fungerar med anställningsvillkor, försäkringar och så.

– Något som var jätteviktigt för mig var att jag fick tjänstledigt från universitetet så att jag hade något att komma tillbaka till. 

Vad tyckte familjen om att åka?

– De trivdes. Barnen gick i en bra skola och maken jobbade på Volvo. Från början var det tänkt att vi skulle stanna i ett år, men vi förlängde med ett år i taget så det blev till slut tre år. Vi planerade ju allt detta tillsammans; sedan är det förstås jättesvårt att veta hur det blir när man flyttar barnen från skola och kompisar, men jag hoppas att de har fått en öppenhet för andra kulturer.

Hur var det att forska i Australien?

– Det var så klart väldigt inspirerande att få jobba på ett stort translationellt forskningsinstitut med över 50 labb. Men det var också lite konservativt jämfört med Sverige, titlar är viktiga. Just i de två forskargrupper jag var med i var det inga »höga hästar«, men generellt var det tuffa krav på en hög nivå som man skulle upp till. Insatsen var hög, men belöningen var också hög med fina forskningsresultat som vi publicerade i bra tidskrifter. 

– Sedan var det ju en ny kultur och nytt språk. Jag tyckte att jag var hyfsad på engelska, men i början var det svårt att ha vetenskapliga diskussioner. Men på det stora hela var det intressant och utvecklande och absolut värt mödan. Jag träffade kollegor som jag kommer att ha kvar hela livet.

Hur håller ni kontakten?

– Vi har möten en gång i månaden. Jag är »visiting researcher« där och fortsätter att jobba med våra resultat och data här i Sverige. 

Berätta om din forskning.

– Vid malignt melanom är det viktigt redan vid diagnos att förstå vilka som har en hög risk för att dö. I så fall kan vi kanske erbjuda dessa patienter adjuvant behandling i framtiden. I min forskning försöker vi identifiera riskfaktorer för tunna melanom. En sådan riskfaktor är om tumören sitter på skalpen. Då är risken att dö av sitt melanom 6 gånger högre. Min andra forskning rör keratoakantom, en spännande hudtumör som växer jättesnabbt på bara några veckor. De kan försvinna spontant, och har ibland gjort det när patienten kommer för operation. Men vi behöver alltid planera för att operera bort tumörerna eftersom de är svåra att skilja från skivepitelcancer, som kan metastasera. Så frågeställningen är: varför försvinner vissa keratoakantom spontant, och vad kan vi ha för nytta av den kunskapen?

Har du tips till andra som funderar på en postdok utomlands?

– Våga ta steget! Jag känner mig stärkt som forskare – jag har blivit bättre på att utveckla och driva idéer och har fått en vetenskaplig självständighet. Jag har upplevt så mycket och det har varit så givande för mig. Och för familjen!