»Medicinhistorien kan inte bara skildras med konstiga instrument«

I 25 år har Peter M Nilsson varit chef över enheten för medicinhistoria vid Lunds universitet, men kliver nu åt sidan och blir »vanlig« medarbetare.

Varför gör du det?

– Det finns en tid för allting. Nu är det dags för mig att stiga av, och jag vill ge min efterträdare Jonatan Wistrand en chans att utveckla verksamheten. 

Vad är du mest stolt över efter de här 25 åren vid enheten?

– Det är tre saker, där den viktigaste är de sex avhandlingar från enheten som jag har hjälpt till med. Den andra är alla medarbetare som har spelat en viktig roll och gjort bra saker som har väckt respekt runtom i landet. Inom medicinsk fakultet finns ingen annan liknande enhet som vår i Sverige avseende omfattningen av aktiviteter. Den tredje är att vi i Lund förvaltar vår egen medi­cinhistoria – kända professorer och upptäckter – och att vi har satt detta i en historisk kontext. Det finns i historien både ljus och skuggor inom fakulteten, liksom inom medicinen i stort, och vi har inte bara lyft fram de stora upptäckterna utan också en del skuggor. 

– I mitt chefskap har jag alltid varit öppen för idé- och lärdomshistoria. Skildrar man medicinhistoria med bara konstiga instrument och stora porträtt blir det mer av en framgångshistoria än vad som egentligen har hänt. Medicinhistoria är ett alldeles för viktigt ämne för att bara överlåtas till läkare, då blir det bara hyllningar, men det är också för viktigt för att överlåtas till icke-läkare som aldrig har stått med plågade patienter på akuten en mörk natt och inte kan känna medicinen inifrån. Bäst är samarbete. Det viktiga är att se medicinhistorien från olika perspektiv och sätta den i ett kontextuellt sammanhang. Ett exempel är lobotomin, som i den historiska backspegeln kan ses som något förfärligt, men som faktiskt belönades med ett Nobelpris 1949. Om man ser det kontextuellt blir det begripligt: man famlade då efter lösningar för att hitta metoder att hjälpa de svårast psykiskt sjuka innan verksamma läkemedel fanns att tillgå. Så allt måste bedömas i samtidens ljus.

Varifrån kommer ditt intresse för medicinhistoria?

– Jag har alltid varit intresserad av historia, det kanske finns i min familjebakgrund. Jag kommer från en släkt med bönder, och förutom Bibeln och psalmböcker fanns också historieböcker i bokhyllorna – redan på 1800-talet. Och varför köpte man historieböcker då? Jag tror att det är för att historia är en form av »storytelling«, att förstå varför män­niskorna är som de är. 

– Jag är specialist i allmänmedicin och socialmedicin och har forskat inom bland annat diabetes typ 2 och hypertoni – mina olika liv, brukar jag säga – och det har berikat mig att ta in historiska perspektiv i min medicinska forskning, och tvärtom. Jag har också försökt att varje sommar under några veckor
jobba kliniskt på vårdcentral. Det har varit nyttigt med dessa kontraster till universitetsmiljön och att träffa vanliga människor med vanliga problem.

Hur ser framtiden ut för enheten?

– Den kommer att kunna bli en del av det nybildade Birgit Rausing Centrum för medicinsk humaniora vid medicinska fakulteten, som är en satsning på medicinsk humaniora. Vi på enheten för medi­cinhistoria vill förstås värna om medicinhistoria och att enheten ska finnas kvar, men ekonomin avgör. 

Och vad ska du göra?

– Jag kommer att fortsätta att odla mitt historieintresse, och jag stannar på enheten som medarbetare och för att stödja Jonatan i hans arbete. Sedan kommer jag att vara så kallad expert (senior professor) på 20 procent i Malmö. Jag säger som mina släktningar bönderna: jag har gjort mitt dagsarbete nu och satt ner min spade. Jag är inte nostalgisk, det är farligt att vara det för mycket – det behövs nya idéer och nya tankesätt!