»Alltför många ’packar sin väska i stället för att slåss’«

Malte Brännström hör inte till dem som i unga år drömde om att bli läkare, men han har inte ångrat sitt yrkesval. Sedan han i höstas gick i pension vid fyllda 73 borde han ha haft gott om tid att se tillbaks på 42 år inom primärvården i Boden. Eller har han det?

Du hjälper visst fortfarande till på jobbet vid behov?

– Ja, jag trivs så bra på »min« hälsocentral – en »grön ö« med 11 000 patienter på sju fast anställda läkare plus (för närvarande) tre utbildningsläkare, och inga stafettläkare på hur länge som helst. Jag har tänkt hjälpa till några dagar i veckan under våren, men jag ska vara ledig under sommaren, och under hösten kommer nog inhoppen att klinga av.

Det låter som om du valde rätt yrke och specialitet?

– Absolut. Jag hamnade helt rätt i läkarrollen och min specialitet har passat mig perfekt. Det fina med primärvården är att det händer nya saker varje dag. Ingen dag är den andra lik, och jag säger nog fortfarande till mina kollegor varje vecka: »Det här har jag aldrig sett förut.« Mina arbetskamrater är dessutom inte bara doktorerna, utan vi hjälper varandra över professionsgränserna. Så är det hos oss, och så borde det alltid vara.

Varför är det så bra att jobba i primärvården?

– Framför allt familjeaspekten och kontinuiteten. Under mina 30 år vid Sandens hälso­central i Boden har jag till exempel fått träffa fyra generationer i samma familj, och det är väl det som är meningen med att vara distriktsläkare. Jag har också jobbat med en del av mina kollegor i 30 år. Det här jobbet fungerar inte lika bra om man bara stannar två år på ett ställe och sedan far vidare. Det kan kännas tungt i primärvården initialt, men ju längre man arbetat på samma ställe, desto lätta­re blir arbetet. Jag kan klara av 23 personer på en förmiddag tack vare att jag känner mina patien­ter. Mitt budskap till yngre kollegor är: »Stanna kvar och håll ut!« Belastningen kommer att minska, trots att den de facto ökar. Men för att citera Tomas Ledin: alltför ofta »packar de sin väska i stäl­let för att slåss«.

Du har varit försäkringsläkare, chefläkare och även handledare:

– Det stämmer, men det bästa beslut någon tagit åt mig var att jag inte skulle fortsätta att vara chef. Jag mår bäst när jag får jobba med patienter. Att handleda är också viktigt, och något som jag hållit högt är att alltid ha öppna dörrar. Man måste ha tid för utbildningsläkare och visa att man tycker om sitt arbete. Man behöver vara tillgänglig och svara på frågor. Det har större betydelse än handledningens egentliga innehåll. Dessutom lär man sig också själv av den man handleder, om man är lyhörd.

Finns det något i dagens vård du ogillar?

– Jo, det är några saker som gör att det går utför med vården i hela landet. Nummer 1 är »nätläkeriet«, som stjäl pengar från den riktiga vården. Vår hälsocentral har i stort sett 100-procentig tillgänglighet. Patienterna kommer alltid fram, ändå vänder sig många till nätläkare. Nummer 2 är »stafettläkeriet«. Det pratas alldeles för lite om läkarnas ansvar när det gäller stafettläkeriet. Är det moraliskt att göra så här? Idealism verkar saknas. Det jag har särskilt svårt för är att allmänläkare »stafettar«, eftersom kontinui­teten, som är en så viktig del av vårt arbete, drabbas. Som läkare har man inte bara ett långsiktigt ansvar för patienten, utan också för övrig personal och vården som helhet. Ett sådant engagemang krävs av oss för att vården ska fungera optimalt. Slutligen har vi den ökade administrationen som ökar arbetsbördan och stjäl tid från patientarbetet.