»En del av grunden i allmänläkeriet – att stärka andra«

Jobbet som allmänläkare handlar mycket om att lära patienter att hjälpa sig själva. Det menar Sandra af Winklerfelt Hammarberg, verksamhetschef på Liljeholmens vårdcentral, som nyligen disputerade med en avhandling om psykisk ohälsa. 

Vad handlar din avhandling om?

– Det är ett brett anslag om olika aspekter på psykisk ohälsa i primärvården. I en studie har vi undersökt personer sjukskrivna för psykisk ohälsa och jämfört diagnosen på sjukintyget med vad som framkom under den diagnostiska intervjun. Det visade sig att många hade andra diagnoser än dem de var sjukskrivna för. En annan studie gjordes på 64 patienter med generaliserat ångestsyndrom, som vi rekryterade på Liljeholmens vårdcentral. Där såg vi väldigt bra resultat för de psykologiska behandlingar vi kunde ge i primärvården. Det är jättespännande att vi kan behandla GAD i primärvården med KBT i stället för läkemedel, som brukar vara förstahandsval för dessa patienter. Det här är en pilotstudie som vi nu skulle vilja sprida.

– Den här typen av forskning, när patienter rekryteras i primärvården, saknas ofta, men forskningen måste få ta plats även här. Inom primärvården ser vi våra patienter över tid, men med olika sjukdomar som kommer och går. Här krävs det en annan sorts forskning, med andra frågeställningar, än på sjukhusen.

Men du hade egentligen inte tänkt dig att bli allmänläkare?

– Nej, jag hade fördomar om hur det skulle vara att jobba i primärvården, och vi var heller inte ute på vårdcentraler mycket när jag gick min utbildning. Fortfarande under min AT visste jag inte vad jag skulle välja, men tänkte att inom allmänmedicinen håller jag mig à jour och alla dörrar öppna. Sedan när jag provade på andra specialiteter längtade jag tillbaka; inom allmänmedicin blir man aldrig fullärd. Så det växte fram, och nu har jag svårt att tänka mig något annat. Det är ett fantastiskt och varierat arbete, där relationerna, kontinuiteten och att följa människor är viktigt – jag har patienter som jag har sett växa upp!

Du har ett stort intresse för psykisk ohälsa, hur började det?

– Det började i en frustration när jag märkte att patienter sökte för olika symtom, som ont i magen, men där undersökningarna blev helt normala, och jag förstod att jag inte skulle klara det här jobbet om jag inte får bättre verktyg och framför allt kan lära patienter med psykisk ohälsa att hjälpa sig själva, och också förstå vad som passar för den enskilda patienten. Det kan vara KBT, läkemedel eller att skriva ut fysisk aktivitet på recept.

– Det vi vet fungerar är de metoder där patienten själv är aktiv, och om jag förstår vilka beteenden de kan och vill jobba med. Det är en del av grunden i allmänläkeriet – rollen att stärka andra. Vad gäller fysisk aktivitet på recept är det ett bra verktyg om det sker i samråd med patienten. Men om jag gör det på ett auktoritärt sätt, att jag ska säga till patienterna hur de ska leva sina liv, ja, då fungerar det ju inte. Jag måste stärka människor där de är. 

Du jobbar också som träningsinstruktör i bland annat dans. Är det vad som fungerar för dig?

– Ja, jag mår otroligt bra av att dansa; jag har en otålighet inom mig, så meditation till exempel skulle inte fungera på mig. Jag är gammal balettdansare, men att få leda pass för alla möjliga människor ger mig väldigt mycket lycka. Så det är min strategi, men alla måste hitta sin grej. Dansen hjälpte mig också när jag drabbades av lungcancer för fem år sedan, jag som aldrig har rökt! Bara fyra veckor efter  toraxoperationen började jag försiktigt att leda pass igen, och det gick bra. Så intruktörsjobbet har gjort att jag alltid har hållit i gång. Även om jag har varit trött efter jobbet på vårdcentralen har jag tagit mig iväg – det står ju folk där och väntar på mig.