»Att prata om döden och hur man vill ha det ser jag som en kärlekshandling man gör för sina anhöriga, det gör det lättare för dem. Jag säger till min fru att ’jag vill inte stå på någon piedestal i vardagsrummet efter min död, jag vill att du ska vara lycklig’«, säger Jakob Ratz Endler, som kopplar av från jobbet genom att snickra. Foto: Noah Endler

Sedan Jakob Ratz Endler skrev sin bok »Hantera döden« har han synts och hörts prata om döden lite överallt. Men är han egentligen så intresserad av just döden?

– Jag är inte så intresserad av döden som av livet, men döden är en så central del av våra liv, så det är märkligt att vi inte pratar mer om den. Den är liksom det stora onämnbara. Och när vi inte har pratat om döden vet inte anhöriga hur vi vill ha det när den dagen inträffar. Förr hade vi mer kontakt med döden. Nu sker den ofta på institution, och vi ser inte död omkring oss på samma sätt, så när döden drabbar oss är det någon väldigt nära som dör. Jag tror att folk var lika rädda för döden då som nu, men nu är vi både rädda och ovana.

Hur mycket ska man prata om döden då?

– I nuläget pratar de flesta ingenting – så pratar man 5 minuter om året gör man mer än nog. Man kan prata om hur och var man vill dö, och hur man vill ha det med arv och organdonationer, lite »så här tänker jag nu«. 

Pratar du själv om döden?

– Ja, jättemycket. Mina barn är trötta på det! Men det är inte så att jag går runt i svarta kläder och tänker på döden jämt. Jag har förhoppningsvis många år framför mig, men med regelbundna samtal kans­ke det blir mindre dramatiskt. Samtalen hjälper mig också att välja i livet: vill jag lägga två år på den här galna renoveringen? Och att fundera över mitt efter­mäle: vill jag att mina barn ska minnas mig för mina magrutor? Det finns mycket sorg med döden, men även mycket kärlek – döden tar bort allt det oväsentliga i livet. Något vi ofta gör i min familj är att besöka begravningsplatser och prata om dem som funnits – det ger en fin tillbakablick. Att man inte är utsuddad när man är död tror jag gör döden mindre skrämmande. 

Är läkare dåliga på att prata om döden?

– I stället för att vara rak på sak kanske vi säger till patienten saker som »slutet ovisst« eller »det kanske inte går så bra«. Jag tror att vi måste rannsaka oss själv – vad är vi rädda för? Vi läkare vet hur döden ser ut, men vi är inte immuna mot dödsskräck. Jag kan också tycka att det är svårt, men jag försöker vara så uppriktig och tydlig jag kan. Men man måste också känna efter vad patienter och anhöriga kan ta in – det som är vardag för mig är inte det för dem.

– Jag tror också att vi inom vården har prioriterat överlevnad – vi vill förstås att våra patienter ska överleva, men det sker ofta på bekostnad av en lugn och stilla död. Vi måste våga prata om döden och vad som är syftet med vården, så att patienter kan få ett så bra slut som möjligt. Jag hade en döende patient som bodde ensam hemma, men som inte ville bli inlagd på något hem – sådant måste man respektera, att man får dö som man vill. Döden är inte prioriterad. Ta till exempel Södersjukhusets »rum för avsked«, som man måste gå genom ett betonggarage för att hitta. Det är som om vi gömmer undan döden.

Hur har ditt jobb påverkat ditt sätt att se på döden?

– Jag tror att jag är mindre rädd för döden nu, och inte rädd för att vara död. Jag är inte religiös eller så, utan tror bara att det slocknar. Det är mer skörheten och kampen för att hålla mig kvar jag är rädd för.

– Jag kan nämna två professionella höjdpunkter från förra året: den ena var när jag fick vara med om att rädda livet på ett svårt skadat barn, och den andra när vi kunde ge ett fint avslut till en patient som hade uttryckt sina önskemål om hur döden skulle ske. Han fick dö lugnt och värdigt, utan att vi proppade honom full med slangar och mediciner. Det var en fantastisk känsla.

Blir det någon mer bok?

– Jag har skrivit en bok om första hjälpen för barn, som kommer ut i höst. Skrivandet gör det kliniska jobbet roligare. Krönikorna har också gett mig väldigt mycket vid möten med människor: jag märker att jag ställer frågor som jag inte gjorde tidigare. 

 

Jakob Ratz Endler

Yrke: Anestesi och intensivvårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm.

Ålder: 47 år.

Familj: Fru och tre barn, 12, 9 och 5 år.

Bor: Nacka utanför Stockholm.

Aktuell: Ständigt aktuell med krönikor i Läkartidningen. Pratar om döden i olika sammanhang efter att ha skrivit boken »Hantera döden«.