»Det var inte så att vi gick och pratade om Förintelsen jämt hemma, men den fanns där som ett stråk under min barndom. Pappa ville att vi skulle veta vad han hade varit med om, och om hans släktingar som gick under«, säger Elisabeth Wolpert, som har skrivit boken »de avhuggna, de räddade«. Foto: Sara Holfve

Elisabeth Wolperts föräldrar var två av få judar som överlevde andra världskriget i Polen, genom att leva under falska identiteter. Pappan flydde från gettot i Warszawa och mamman smugglades som barn ut ur samma getto. Nu har Elisabeth Wolpert skrivit en dokumentärroman om händelserna.

– Boken är byggd på unika ögonvittnesskildringar, berättelser som inte är berättade och som jag inte vill ska dö. I första hand bygger den på min pappas berättelser, han ville prata om sina upplevelser. Han dog för tre år sedan, och när vi rensade hans hus hittade vi gamla fotografier där han hade skrivit i detalj vilka som porträtterades och var de var tagna – så han ville att hans historia skulle komma fram.

Boken handlar mest om din pappa, men du vet inte lika mycket om din mammas historia? 

– Nej, hon ville inte prata om sina upplevelser, hon värjde sig mot det. Om pappa hade ett behov av att prata så hade hon ett behov av att inte prata. Hon blev som sjuåring intvingad i Warszawas getto under vapenhot, och såg sin mamma sista gången när hon var åtta år. Pappa var inte traumatiserad på samma sätt, han var inte på de värsta ställena under andra världskriget.

Hur länge har du funderat på att skriva boken?

– Jag började tänka på den för ungefär 20 år sedan och gick då en skrivkurs. Sedan hände andra saker i livet; jag bytte karriär från forskningen till att göra AT och bli distriktsläkare, och fick barn, så jag la bort tankarna på boken. Men för några år sedan gick jag en ny skrivkurs på en judisk folkhögskola och märkte att jag då vred alla skrivuppgifter åt det här ämnet. På kursen hittade jag berättarperspektivet och kunde ställa mig i pappas skor. Till slut insåg jag att jag hade hundratals sidor liggandes i datorn om min pappas historia.

Vad var svårast i skrivprocessen?

– Jag ville att boken skulle vara en indirekt ögonvittnes­skildring och så trogen originalhistorien som möjligt, men miljöbeskrivningarna blev svåra. Pappa pratade gärna om möten och om människor han träffade, men inte om miljön, och jag har inte varit i Łódź på 40-talet och vet inte hur det såg ut i Warszawas getto. Det fanns också hål i min pappas berättelser – det svåraste ville han inte prata om, som när hans syster försvann efter en SS-razzia. Där fick jag till slut fantisera en scen för att romanen skulle flyta på. 

Vilka vill du ska läsa?

– Boken handlar om en ung aktiv man som överlevde under falskt namn och lurade tyskarna; det är en berättelse om ett land ockuperat av nazister och inte en skildring av koncentrationsläger. Därför blir boken inte så hemsk och passar även äldre tonåringar. Det var min största motivation med att skriva, att ungdomar kan ha nytta av berättelsen, men det är förstås en bok för alla som läser.

– Nu när boken är klar ser jag att den handlar om fler saker än andra världskriget, som att hålla hoppet uppe och hur människor hanterar stress och trauman på olika sätt.

Hur menar du?

– Förintelsen tog inte slut -45. Min mamma var väldigt påverkad i hela sitt liv, men i stället för att prata om upplevelserna sportade hon mycket, kanske som självmedicinering. Min pappas strategi att prata tror jag mer på, han fick lite psykoterapi hela tiden eftersom han berättade, företrädelsevis när vi var lediga och åkte på bilsemestrar. Den förs­ta berättelsen fick jag när jag var åtta år. Pappa berättade att han hade flytt från män med vapen och klättrat över en mur, och jag blev förbryllad – pappa som var så lugn. Först senare förstod jag att det här var en berättelse från Förintelsen.

Fortsätter du ditt skrivande?

– Ja, jag har fått energi av att skriva och att ägna mig åt ett projekt som har varit emotionellt viktigt. Det har också känts skönt att öppna jobbdatorn på måndagsmorgonen och ta itu med 100 prov- och remissvar när jag på söndagseftermiddagen har suttit flera timmar och skrivit en svår passage eller korrekturläst ett stycke för 50:e gången!

 

Elisabeth Wolpert

Yrke: Distriktsläkare, med dr. Forskade på heltid inom ämnet immunterapi om cancer innan hon bytte bana och blev specialist i allmänmedicin.

Ålder: 57 år.

Familj: Sambon Olof, dottern Alexandra, 17 år, och hunden Ludde.

Bor: Stockholm.

Aktuell: Med boken »de avhuggna, de räddade« (Lava Förlag; 2023).