Erika Lystedt med den nyfödda kalven Emil och kossan Nàstigàllu i bakgrunden. Foto: Björn Nylander

Erika Lystedt, barnläkare och mjölkbonde, Sygarden i Hålien. Uppmärksamma läsare känner igen signaturen från läsarkommentarer i Läkartidningen. Erika är snabb att kommentera artiklar med miljöinriktning, men kombinationen barnläkare och mjölkbonde väcker frågor. Dessutom leder adressen oss till Norge …

Var kommer miljöintresset ifrån?

– Det har jag egentligen inte reflekterat över, men jag har nog haft med mig det från barndomen. Jag är ensambarn och tillbringade alla ledigheter i nordvästra Hälsinglands skogslandskap. Min mamma var »över medelintresserad« av växter och djur, och min pappa studerade skyddsvärda biotoper. De visade mig det skyddsvärda i naturen och hoten som uppstår på grund av okunskap och girighet. I folkmusikvärlden, som jag är en del av, finns gott om miljöengagerade människor, och min man är biolog och aktiv debattör i klimatfrågor.

Hur hamnade du i Norge?

– Jag åkte till Valdres 1999 för att lära mig deras tradition på Hardangerfela* och blev förälskad i musiken och naturen. Jag fortsatte att åka dit så ofta jag kunde på lov och helger, och när jag träffat min man tog jag med honom dit. Efter studierna valde vi att flytta till Falun och trivdes jätte­bra, men det var något som skavde. Vi längtade efter livet och naturen Valdres erbjuder och fick tips om att Sygarden i Hålien var till salu. Det var en mjölkgård med tio kor. Vi har valt att utveckla driften för att kunna producera mat i fjällnära områden och bidra till att upprätthålla den unika biologiska mångfald som betesdjuren skapar. Mjölken förädlar vi nu i eget ysteri.

Hur går det att kombinera bondeliv med barnläkarjobbet?

– När vi flyttade hit jobbade jag på vårdcentral i Norge, men saknade att vara barnläkare. 2019 tog jag steget att börja frilansa. Jag pendlade först till Sundsvall och sedan till Falun, men så tog jag kontakt med Centralsjukhuset i Karlstad. Jag berättade om min situation och hur jag ville jobba, och de nappade. Nu jobbar jag på timlön, bara jourer och nätter. Jag vill helst höra till en arbetsplats även om jag jobbar konstigt. Det spar tid och underlättar att personalen får lära känna mig. Jag lägger mycket tid på att visa vem jag är, vad jag kan och inte kan, så att alla kan känna sig trygga med mig. Det är en fördel att ha en upparbetad relation med sina arbetskamrater.

Du pendlar 6–7 timmar till jobbet. Är det värt resan?

– Jag kör bil (elbil så klart), och då lyssnar jag på radio, ringer kompisar eller är tyst och reflekterar. Att jobba som jag gör kräver att man tar ansvar för sin egen kompetensutveckling, är självkritisk och vågar välja bort traditionella karriärvägar. Huvudsaken är att få jobba i ett fint gäng, så länge det går. Jag har också noterat att det finns en koppling mellan hantverket jag utför som läkare och som bonde. Förmågan att läsa kroppar behöver jag både på sjukhuset och i ladugården. Såväl djur som människor använder icke-verbal kommunikation i hög grad. Ju bättre jag blir på att vara tydlig i mitt kroppsspråk, desto bättre blir jag i mina båda yrken. Både barn och djur kräver att man visar lugn, är närvarande och kan hålla fokus på uppgiften.

 

* Norsk variant av violin.

Erika Lystedt

Yrke(n): Specialist i barn­medicin och mjölkbonde.

Ålder: 45 år.

Familj: Maken Björn och 3 söner, 15, 12 och 10 år.

Bor: Vang i Valdres på gården Sygarden i Hålien, Norge.

Aktuell: »Känd« från Läkartidningens kommentarsfält under (främst) artiklar och debattinlägg om miljöfrågor.