Stolt och nöjd »dubbelprofessor« på nytt jobb

Finlandssvenska Malin Sund från Österbotten är professor i kirurgi vid både Umeå och Helsingfors universitet. 2013 var det hon som blev Sveriges första kvinnliga universitetsprofessor i kirurgi. Nu är hon utsedd till ny ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.

Grattis, hur känns det?

– Det var hedrande och smickrande att få frågan efter det fantastiska jobb som professor Klas Kärre gjort, och det var ett uppdrag som jag direkt blev nyfiken på. Jag har tidigare varit vice ordförande, så jag kan organisationen och vet att den är proffsig. Uppdraget innebär att få vara med och påverka strategier för cancerforskningen i Sverige. 

Är det något speciellt som du vill göra som ordförande?

– Nu går vi in i en period då nya särskilda satsningar redan har påbörjats; en sådan är satsningen på klinisk behandlingsforskning, där vi kommer att göra bedömningar under hösten. Vi har en hög kvalitet på cancerforskningen i Sverige, men personligen tycker jag att tiden det tar att få ut den prekliniska forskningen till kliniken är för lång, så att få den tiden att bli kortare är något jag skulle vilja jobba för.

Var det självklart att tacka ja?

– Det är ett uppdrag som tar tid, så jag behövde kolla med mina hemuniversitet och med min familj. Men efter att ha bollat på arbetsplatserna och hemmavid så blev det uppenbart att jag skulle tacka ja.

Var handlar din forskning om?

– Framför allt forskar jag på pankreascancer. Det är en sjukdom där prognosen i stort sett inte har blivit bättre på 30 år. I Västerbotten finns unika samlingar med blodprov som vi tittar på med målet att bättre kunna förutsäga sjukdom före dia­gnos. Det är min huvudsakliga forskning, men jag forskar även på långtids­biverkningar av bröstcancerbehandling.

Du bestämde dig tidigt för att bli läkare.

– Ja, det hade jag tydligen sagt redan som 8-åring. Jag är inte från någon läkarsläkt, så det var ett eget påhitt. Men under gymnasiet var jag också inne på molekylärbiologi, det var inne då med genforskning, så redan då tänkte jag på forskning om jag inte skulle bli läkare. Min avhandling gjorde jag inom molekylärbiologi, och jag började också forska redan under läkarutbildningen. Nu är jag där jag vill vara, att kombinera ren grundforskning med kliniska material, det vill säga trans­lationell forskning – att lösa kliniska problem! Men jag gillar patientarbetet väldigt mycket också, och att undervisa. 

Du blev fick stor uppmärksamhet när du blev Sveriges första kvinnliga professor i kirurgi, och ville helst inte prata om det.

– Ja, ett tag skulle det alltid handla om det, men nu har jag kommit till försoning och förstått att det har varit viktigt för mina yngre kvinnliga kollegor med förebilder, även om jag tycker att det känns förmätet att kalla sig förebild. Man kan fråga sig hur det är möjligt att ett land som Sverige inte har haft någon kvinnlig professor i kirurgi förrän 2013. Efter mig har vi blivit fler, men utanför Sverige är det fortsatt ovanligt. »Mr professor Sund« har jag fått heta på konferenser – där vi fått slipsar i gåva. 

Vad är du mest stolt över?

– Jag är stolt över den fina familj jag har fått, trots att jag har valt att göra det jag gör. Och så är jag stolt över det vi hittills har uppnått inom forskningen, och när mina doktorander disputerar: att få vara med och utbilda duktiga kliniker som vill forska.

Har du några mål framöver?

– Tidigare större mål – att klara läkarprogrammet, disputera, forska utomlands – är avklarade. Nu handlar det mer om små mål, jag är ganska nöjd nu, med varje dag. Nu gör jag bara saker som jag tycker är kul!