Hur gick det till egentligen?
– Jag var mellan skådespelarjobb och jobbade i en skola, och kände en frustration över att jag inte hade kontroll över mitt liv. Jag fick en vision över att jag skulle vara kvar här om 20 år, utan utbildning. Det var en minuts skräck över att jag inte hade valt det här.
– Jag hade tidigare tänkt på att bli läkare, men det fanns två stora berg att ta sig över: jag behövde plugga in matte och naturkunskap och sedan komma in på läkarprogrammet. Men där och då kom det som en klar blixt att jag inte kunde fundera på de här två bergen längre. Så jag tog bilen direkt från jobbet och anmälde mig till Komvux.
Din mamma är läkare. Var det därifrån idén kom att bli läkare?
– Nej, jag avskydde nog läkaryrket länge, jag tyckte att det verkade äckligt. Mamma jobbade som gastroenterolog så vi pratade mycket bajs hemma. Sedan var hon ensamstående, så jag var alltid först och sist på förskolan och hade kortast sommarlov. Det var nog när jag som 25-åring var hos läkaren – jag mådde inte så bra då – som jag upptäckte yrket. Jag fick så fin hjälp och förstod vilken skillnad man kan göra för folk.
Var det allmänläkare du ville bli från början?
– Nej, det blev lite slumpmässigt; jag skulle bli kirurg, men så separerade jag från min dotters mamma och tänkte att det skulle bli svårt att stå där med kniven och behöva hämta på förskola. Men jag ångrar inte det – relationerna med patienterna, att få vara familjeläkare och ta hand om flera i samma familj, det är fantastiskt. Sedan kan jag tycka att det finns orimliga förväntningar på vad vi som allmänläkare ska lösa för patienterna, vilket leder till mycket stress. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre.
Saknar du skådespelaryrket?
– Inte så mycket. Jag tyckte att det var kul att spela, men inte själva det livet – att söka roller och att vara arbetslös i perioder. Nu är jag väldigt glad över att vara läkare! Och skulle det dyka upp något så kan jag ju fortfarande spela, det är inget som försvinner.
– Men jag skulle aldrig välja bort att bli klar specialist. För att ta tjänstledigt skulle det vara något riktigt jäkla bra. När jag pluggade på läkarlinjen så sa jag att Bergman skulle behöva återuppstå för att jag skulle pausa studierna.
Nu har du startat en podd, »Är jag sjuk?«, tillsammans med Emelie Uggla och Nisse Hallberg. Varför?
– Jag älskar människokroppen och att förklara för folk hur den funkar. Det är många som har dålig koll på sina kroppar och hjärnor, och jag tyckte att det skulle vara kul att förklara för många på en gång, och inte som på vårdcentralen för en i taget. Att lära sig vad till exempel IBS eller ångest är och hur det funkar skulle kunna göra att folk vet lite mer när de söker, och kanske kunde minska söktrycket.
Vad får ni för frågor?
– Det är mycket ångest, oro, hjärtklappning. Jag ska försöka svara på allt, men jag har inte läst frågorna innan vi spelar in, så det är lite självplågeri! Men tanken är att jag svarar på frågorna med den kunskap jag redan har och den jag använder mig av på vårdcentralen. Jag tror att det är viktigt att visa att vi läkare inte kan allt. Det är det som är det svåra med allmänläkeriet – att förhålla sig till att inte kunna allt, och att kunna ta människor.
Gillar du att synas och höras?
– Jag har funderat på det, och fick verkligen rannsaka mig själv när jag startade podden: »Vad håller jag på med, varför ska jag göra det här?« Jag gillade inte röda mattan eller när folk vände sig om på stan. Det jag vill är att göra något bra – jag vill vara någon som hjälper folk att må bättre. I så fall är jag gärna känd.
