»Inte en fråga om, utan när, en tunnelolycka sker«

Johan Hylander, ambulanssjuksköterska och AT-läkare i Umeå, har inte drabbats av tunnelseende vare sig i medicinsk eller symbolisk mening, men han har under sin forskar-AT fått stor förståelse av vad som krävs av vården för att hantera en större incident i en vägtunnel.

Hur väcktes intresset för vägtunnlar och katastrofmedicin?

– Det väcktes när jag jobbade som specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården. När jag börjat plugga till läkare sökte de doktorander till institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap i Umeå för ett forskningsprojekt om prehospital sjukvårdsledning vid skadehändelser i vägtunnlar. Jag sökte mig dit, och redan innan jag blev antagen som doktorand öppnade sig möjligheten att besöka Norge och se hur de jobbar i tunnelgruppen där. Projektet tog form efter besöket i Norge.

Vad kan de i Norge om tunnlar som inte vi kan?

– I Sverige finns 25 vägtunnlar som Trafikverket ansvarar för. I Norge har man över 1 100 tunnlar, och en operativ ledare som rycker ut vid större händelser. En direkt motsvarighet till det saknas i Sverige. Norrmännen är någonting på spåret med en mer senior sjukvårds­ledarroll vid akuta händelser.

Vad ville du specifikt belysa i avhandlingen?

– Frågeställningen är vad sjukvårdsledaren gör och behöver vid en svårare incident i vägtunnel. Bland annat finns ett uttryckt behov av att jobba mer preventivt och ta med medarbetaraspekten, men i dag saknas det allokerad tid för det.

Hur kan resultaten bli kliniskt relevanta?

– Vid en allvarlig händelse är god kännedom om tunnelmiljön viktig för att kunna förutspå det potentiella skadeutfallet. Sjukvårdsledarens förmåga att förutspå skadeutfallet kan alltså vara viktig för att mottagande sjukhus ska kunna förbereda sig. Ett bifynd i studien är att det tycks finnas olika synsätt på triagering. Att man inte talar samma språk i de inblandade organisationerna kan i sin tur påverka sorteringen av skadade. Vi behöver ha likartade strategier inom blåljusvården, annars ökar risken för feltriagering på platsen för en svårare olycka.

Du är snart klar med din vårdcentalsplacering. Hur ser framtiden ut?

– Jag siktar på att göra min ST inom anestesi och intensivvård, men jag vill också kunna utveckla kompetens inom pedagogik. Vägtunnlar är ett exempel på sjukvårdsledning i extrem miljö, och i min avhandling har jag identifierat en hierarkisk skillnad mellan befälen inom polis, räddningstjänst och ambulanssjukvården. Detta skulle vara intressant att undersöka vidare.

Har du haft nytta av att du är ambulanssjuksköterska?

– Ja, absolut, och då tänker jag särskilt på det holistiska sättet att möta människor. Jag vill också gärna tillbaka prehospitalt och jobba »ute i verkligheten«. Den kliniska blicken är värdefull, men jag hoppas ju samtidigt få möjlighet att forska vidare. Det jag vill få fram är att ledarskapet är mer komplext i en prehospital miljö, och för att kunna vidareutveckla ledarskapet i extrema miljöer som vägtunnlar måste man lära sig av händelser. Tyvärr är det en utmaning att få medel för att forska på något som inte har inträffat. Dessutom är katastrofmedicin som forskningsfält inte jättestort i Sverige.

Du har flera utmaningar framför dig, med andra ord?

– Ja, och den största utmaningen blir nog att kunna kombinera fortsatt forskning med en ST. Jag halkade in på det här spåret av en slump genom att jag hittade forskargruppen i Umeå, och kollegorna i Norge har bidragit till min förståelse för metodiken för insatser vid skadehändelser i vägtunnlar. Men det finns mycket att studera vidare, för det är inte en fråga om, utan när, vi får se en svårare olycka i våra tunnelsystem.