Musik kan ge stor tröst till patienter i livets slutskede

För att ge svårt sjuka patienter en bättre vårdupplevelse har man i Lund startat ett kulturteam knutet till ASIH. Initia­tivtagare är Ellen Winberg, läkare och specialist i palliativ medicin, som ibland har gitarren med när hon besöker patienter.

Hur kom det sig att ni startade kulturteamet?

– Jag gick kursen »Konst, kultur och hälsa« på Lunds universitet förra hösten. Kursen handlade om hur kulturen kan ta plats i vården, och eftersom jag jobbar inom den palliativa vården hade jag det perspektivet med mig. Vi vill göra den sista tiden i livet så bra som möjligt för våra patienter, och då ser vi inte strikt till det medicinska, utan helheten: det fysiska, psykiska, sociala och existentiella. Allt det påverkar hur man mår, och därför finns det i vårt jobb möjligheter att göra saker »utanför boxen«. Till exempel kan musiken vara en hjälp för patienter att hantera och bearbeta svåra situationer. Så redan i julas tjuvstartade jag och tog med gitarren till en patient som då ville höra »Stilla natt«.

Kan du berätta mer om hur ni jobbar?

– Vi är fem i teamet med olika kompetens, och när vi åker ut till patienter kan de få önska en låt: ibland spelar jag på gitarr, ibland sjunger någon annan. Många av våra patienter är så trötta att de inte orkar ta sig iväg på konserter, och då har vi möjlighet att ge det där lilla extra till dem som önskar. Det behöver inte ta så lång tid, men ger en guldkant för patienten, det kan betyda mycket. 

– Vi gör också en del obehagliga saker, som att sätta drän eller lägga om tumörsår, och sådana moment kan skapa oro och rädsla. Att sätta på något musikstycke i stället för, eller som tillägg till, lugnande läke­medel kan avleda och göra att patienten slappnar av och får mindre ont. Fast det måste vara en låt som patienten önskar, annars kan det få motsatt effekt. Så vi pejlar lite inför besöket vad patienten vill. 

Vad betyder musiken för dig?

– Musik har alltid varit otroligt viktig för mig, det är den jag brinner för. Det finns en väldig tröst i musiken, och det är viktigt att kunna erbjuda tröst då de flesta av våra patienter är obotligt sjuka. Det här med live-musik är unikt, det är en gåva från den som ger till den som tar emot. »Stilla natt« fick bli min julklapp till den patienten som önskade den. Det som också är bra med musik är att den inte ger några biverkningar. 

Vad kan ni erbjuda de patienter som inte vill höra musik?

– Vi har haft några patienter som önskat högläsning av till exempel dikter när de har varit för trötta för att läsa själva. Vi har också tänkt att vi ska erbjuda någon kreativ syssla för den som önskar, där man kan skapa något till de efterlevande, eller som terapi. Det viktiga är att det blir skräddar­sytt för varje patient. Vi försöker vara lyhörda och pejlar när vi skriver in nya patienter om de är intresserade av att få lite kulturella inslag i vården.

Behöver ni några särskilda resurser för att jobba på det här sättet?

– Det är inte någon jättebudget, jag har min egen gitarr, och sång är gratis. Det kommer att ta ett år att komma i gång ordentligt, och vi har pratat om att köpa in en liten högtalare och lite annat material. 

Vad får du tillbaka från patienterna?

– Jag får en annan typ av kontakt, en väldigt fin och nära kontakt. Det blir lättare att kommunicera, kanske rakare. Musiken öppnar upp för ett annat språk; när vi lämnar ett svårt besked vill inte alla prata, man kanske i stället vill lyssna på ett stycke för att smälta – allt behöver inte sägas med ord. Det viktigaste är förstås att musiken ska betyda något för patienterna, men det vi gör är samtidigt väldigt tillfredsställande för mig som läkare. Det är så roligt att jag skulle vilja jobba ännu mer med det här!