»Erfarenheterna av ’teamwork’ tar jag med mig till Saudiarabien«

Efter åtta år i Sverige är Abrar Alsharief tillbaka i Saudiarabien. Med stipendium från sitt hemland har hon på Sahlgrens­ka universitetssjukhuset utbildat sig i två specialiteter inom ramen för »Specialist medical training program«.

Hur kom det sig att du gjorde din specialistutbildning i Sverige?

– Jag hade höga betyg, så jag hade möjlighet att få ett stipendium från min arbetsplats på universitetssjukhuset i Jeddah. Med ett sådant utbildar man sig utomlands med syftet att få kunskap och erfarenheter att föra tillbaka till Saudi­arabien. En av mina handledare här hade kontakt med läkare i Sverige som visste att de hade bra barnmedicinprogram där, så då sökte jag till Sverige. Jag är väldigt glad över chansen jag fick.

Vad visste du om Sverige innan du kom hit?

– Inte mycket! När jag fick höra att Göteborg var Sveriges näst största stad, som Jeddah, tänkte jag att det inte kommer att vara så stor skillnad, men det var det – i Jeddah bor det 3–4 miljoner människor. De första 3 åren var det svårt med språket, maten, kulturen, vädret som var mörkt och kallt, ja, bara att bygga upp ett liv var svårt. Då började jag räkna dagarna tills jag skulle flytta tillbaka.

Men du stannade längre än väntat, och det blev två specialiteter, hur kom det sig?

– När du gör specialisering inom barnmedicin i Sverige så måste du även randa dig på barnpsykiatri. »Tråkigt«, tänkte jag först, men det var en väldigt fin placering, så roligt och intressant. Så jag ansökte om förlängt stipendium och fick tre år till. Det är det bästa beslut jag gjort i mitt liv.

Vad ska du jobba med nu?

– Jag ska börja jobba inom både barnmedicin och barn­psykiatri på min gamla arbetsplats på universitetssjukhuset. Barnpsykiatrin här är inte lika utvecklad som i Sverige. Jag och två kollegor som har varit i Kanada skulle vilja öppna en ny »unit« för det. Vi behöver utveckla den barnpsykiat­riska vården, även om det är stor skillnad mot när jag åkte. Då pratade man nästan inte alls om psykiska sjukdomar hos barn. Men den barnpsykiatriska vården skulle kunna bli bättre även i Sverige och i hela världen. Det gör ont i hjärtat att man inte tar psykisk sjukdom på allvar.

– Jag skulle också vilja starta ett ätstörningscentrum i Saudiarabien. Det finns ingen vård för barn med ätstörningar här. Ätstörningar var ingenting jag tänkte på innan jag kom till Sverige. 

Vad är skillnaden att jobba som läkare i Sverige jämfört med i Saudiarabien? 

– Det är inte jättestor skillnad, men det finns en hierarki här som inte finns i Sverige, där man mer jobbar som ett team och det inte bara är läkaren som fattar beslut. Här har överläkaren mer ansvar och tar fler beslut. Erfarenheterna av »teamwork« – att lyssna och diskutera med varand­ra – tar jag med mig. I Sverige är man också väldigt pedagogisk med hur man pratar med föräldrar och barn, det tar jag också med mig.

Vad har du saknat under din tid i Sverige?

– Min familj och vänner, jag har missat många högtider och bröllop. Och maten – förlåt, men jag har verkligen försökt med den svenska maten, men det gick inte!

Finns det något du kommer att sakna med Sverige? 

– Allt! På riktigt, allt! Sverige är mitt andra land, jag har firat jul och midsommar här, jag kommer att sakna mina vänner, naturen, även snön, kylan och mörkret! Mest av allt kommer jag att sakna mina patienter som har stöttat mig – de gav mig många fina presenter när jag slutade. Jag är väldigt tacksam för allt, de här åren har förändrat mig och jag har blivit en helt annan person. Nu har jag möblerat mitt rum här med möbler från Ikea och jag har en svensk flagga i mitt rum. 

– Inget land är perfekt, men man måste vara »open-minded« och prova nya saker. Under pandemin åkte jag till Kungsleden och vandrade helt själv. Jag har gjort massor i Sverige, vinterbadat. Min svenska kompis sa »du har gjort mer än vi!«