»Jag vill åka dit jag gör nytta – då blir det lätt till oroshärdar«

Ortopeden Henrik Hedelin vill som läkare vara där han kan göra mest nytta. Han hjälper också andra läkare på att bli bättre utanför sjukhusets väggar genom att hålla kurser inom vildmarksmedicin.

Hur definierar du vildmarksmedicin?

– Det är inte min sak att definiera, men det finns en definition som är »medicin utan tillgång till kvalificerad sjukvård mer än fyra timmar bort«. Och då menar man inte prehospital vård, eftersom till exempel ambulanser kan ses som ett litet rullande sjukhus. Så vildmarksmedicin behöver inte bli så exotiskt, utan kan ligga väldigt nära. Det kan räcka med att någon »kitesurfar« vid klipporna utanför Varberg. 

Hur föddes ditt intresse för vildmarksmedicin?

– För det första: jag är läkare, men vet att som normal läkare är du ganska värdelös utanför sjukhus. Jag har också en bakgrund som biolog och har gått en 1-årig utbildning som fjäll- och vildmarksledare. Jag gillar att vara ute – jag tror att jag har spenderat mer än ett år i tält. Så det blir en triangel – med vildmarksmedicinen i mitten. 

Varför du blev ortoped?

– Under läkarstudierna var jag i Irak och forskade på minskador, då fick jag upp ögonen för ortopedin. Jag gillar att jobba med händerna, och som ortoped gör du stor praktisk skillnad, jag vet att det jag gör gör skillnad för patienterna.

Kan läkare för lite om vildmarksmedicin?

– Ja, jag har nästan aldrig hållit en kurs för läkare där de inte har sagt: »Varför har vi aldrig fått träna på det här?« De flesta läkare har aldrig någonsin fått träna på att förflytta en patient själv, eller att stoppa en blödning med bara händerna, och kan bara hjälpligt lägga någon i framstupa sidoläge. Läkare borde träna på allt arbete med basal sjukvård utan tekniska hjälpmedel – att ställa en diagnos med bara händer och ögon.

Du har jobbat som läkare i många länder. Är du äventyrligt lagd?

– Jag blir alltid lite trött när folk tror att det är för adrenalinbehovet jag reser. Jag tycker om att känna att jag gör skillnad, och det känner jag mer med skottskador i Jemen än att ta hand om en stukad fot i Sverige. I min värld är det tillfredsställande att kunna rädda livet på någon genom att stoppa en blödning, att göra stor skillnad med små saker. Små resurser – stort utfall! Så för mig blir det naturligt att ibland åka till utsatta områden. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är utmanande och spännande att arbeta utan­för sin »comfort zone«.

Vilka skador du har stött på?

– Det är väldigt olika. I Kenya var det mycket gamla trauman och djurbett. Jag tror att jag såg 10–15 olika sorters djurbett där – biologen i mig tyckte att det var väldigt spännande. I Jemen var det skottskador. Det var så intensivt, vi hade jour dygnet runt, och svårt, både medicinskt och psykiskt. 

Är du aldrig rädd?

– Jodå, absolut, annars vore man dum. Men rädslan är bara farlig om den får dig att göra dumma saker. Det handlar om riskbedömning, jag är ingen våghals.

Vart skulle du vilja åka?

– Jag skulle vilja åka till Antar­ktis igen, där jag tidigare har varit med som expeditionsläkare, men mest vill jag åka dit jag gör nytta, så då blir det lätt till oroshärdar.

Vad är det vanligaste som händer på en expedition?

– Det vanliga, som skoskav och hemlängtan. Så den bästa du kan ha med dig på en expedition är en klok allmänläkare.

Vart åker du nästa gång?

– Det är inte bestämt än. Jag kommer att sluta min anställning på Sahlgrenska, där jag har varit i 15 år, för att få mer tid med min son och förhoppningsvis även till biståndsarbete ibland.