Han vill att konsten ska verka för en hållbar värld

Efter att ha verkat som gallerist i många år har läkaren Johan Wallin över 700 konstverk i sin samling. Dem tänker han nu sälja genom stiftelsen »Art for the globe«, och pengarna ska gå till miljö- och klimatarbete inom kultursfären. Stiftelsen kommer inom kort att dela ut sitt första pris med pengar från den första auktionen.

Hur kommer det sig att du grundade stiftelsen?

– Det var en kombination av flera orsaker. Jag tyckte att det vore tråkigt att alla tavlor skulle försvinna när jag försvinner, och jag ville hjälpa mina barn att ta hand om dem. Att skänka till museum var inte ett alternativ, de tar ofta inte emot så stora samlingar. Men så har jag ett barnbarn, Adam, som är miljöengagerad, och vi har pratat mycket om att det finns ett otroligt engagemang hos unga, men att de saknar medel. Så då tänkte jag: varför inte sälja konsten och ge pengarna vidare så att de i sin tur kan verka för ett hållbart jordklot?

– Politikerna gör inte särdeles mycket, näringslivet gör kanske lite mer, men mest sådant som gynnar dem själva, och det kan vara svårt för vanliga människor att hitta sin roll i miljöarbetet – då kan kulturen vara en väg. Vi vill dela ut priset till unga människor med stort engagemang för en mer hållbar värld. 

Berätta lite om din konst.

– Det är mycket färg och form. Jag tycker att det är lät­tare att nå in till människor med föreställande konst, abstrakt konst kräver mycket mer av besökaren. Jag har också haft en sensibilitet för konstnärer som varit lite sköra och eljest, med bipolaritet, och som i tavlorna skildrar sin samtid. Varje verk har blivit som en individ för mig, då mitt arbete har byggt mycket på personliga relationer. Jag har ofta följt konstverket och konstnären under en lång tid. 

– Det finns en kraft och energi i tavlorna som är fantastisk att vara omgiven av! Den energin går över till någon annan när ett verk byter ägare, och medan konsten finns kvar är hållbarheten total. Det blir inga utsläpp eller någon skada på naturen – samtidigt som pengar kommer ut och kan rädda klimatet. Men det är bråttom – jag hoppas att fler ska donera konst till stiftelsen. Varför ska äldre människor sitta hemma med energi på väggen när den kan generera pengar till den yngre generationen, som har ångest över klimatet?

Kommer det att bli svårt att skiljas från konsten?

– Ja, men jag tröstar mig med att auktionerna kommer att pågå i 10–15 år eftersom konstverken är över 700 stycken – jag blir inte av med allt på en gång. Jag kan ändå inte ha allt på väggarna!

Hur kom det sig att du blev galleriägare?

– Jag besökte ofta ett galleri i Uppsala som drevs av en väldigt pratsam äldre herre.Vi hade många samtal, och till slut undrade jag om han hade någon tanke med de där samtalen. Han hade väl inte direkt någon som skulle ta vid efter honom, så efter en tid erbjöd han mig att ta över lite som delägare, och ganska snabbt blev jag ensam ägare. 

Hur gick det att kombinera galleriet med jobbet som läkare?

– Det gick eftersom jag hade en chef som var hemskt intresserad av konst, och även hans hustru. Hustrun var undersysselsatt, så vi hittade en begåvad lösning där hon kunde hjälpa till med galleriet. Det tyckte min chef var jättebra. På den tiden gick det också att vara lite flexibel inom sjukvården, och huvudjobbet på galleriet var ändå på helgerna – det var då besökare ville träffa ägaren. Men det var till priset av att rätt många helger gick åt. 

Vad gör du för koppling mellan konsten och läkaryrket?

– Jag kom på, sent som attan, att vara hudläkare handlar mycket om att se i bilder. Men den roligare kopplingen till min specialitet är till  venereologin, där patientkategorin har problem kopplade till relationer och känslor. Och det är ju vad konst handlar om – bilder och känslor. Konst ska inte bara vara en vacker bild, utan besökaren ska se något inuti.