»Insikterna i palliativ medicin har tillfört mycket i vardagen som kirurg«

Bertil Axelsson valde den kirurgiska specialiteten från början, men tidigt i sin karriär blev han också engagerad i palliativ vård. I boken »Palliativa pionjärer« har han intervjuat föregångare inom området. 

Varför?

– Jag har nyligen gått i pension och tänkte att det skulle vara intressant att samla intervjuer med dem som har betytt mycket för den palliativa vården i Sverige. Det har varit en nyfikenhet för egen del – vad har drivkraften för dessa personer varit? Men också en framåtblickande förhoppning inför dem som kommer efter – det finns mycket kvar att göra inom den palliativa vården, och många av personerna i boken sätter ord på vad som borde ha varit på plats sedan länge.

Hur blev du själv intresserad av palliativ vård?

– Jag utbildade mig till kir­urg och tyckte det var ett fantastiskt arbete, men det gjorde mig ganska upprörd när jag som ung kirurg såg obotligt sjuka cancerpatienter som låg på kirurgkliniken, där våra överläkare ibland inte ens gick in till dem på ronden. Så hade jag förmånen att få gå en kurs i smärtlindring – Dolcontin hade precis lanserats – och vi fick lära oss att patienten med gans­ka enkla medel i princip kunde resa sig från sängen. Plötsligt hade de inte ont! Det var »win-win«: patienterna mådde bättre, vilket frigjorde vårdplatser, och alla kirurgkollegor blev imponerade och jätteglada. 

– Jag tycker att insikterna och kunskaperna i palliativ medicin har tillfört och förenklat mycket i min vardag som kirurg. Man kan tycka att det är som två ytterligheter på något slags linje, men många patienter som är obotligt sjuka ligger på kirurgavdelningar. Det är viktigt att inte bara tänka »hur ska vi få en ledig säng«, utan också tänka på hur patient och anhöriga ska hantera sin situa­tion när de skrivs ut och att ge alla åtminstone någon minut att berätta hur de funderar och vad de är oroliga för. 

Är palliativmedicinare för få?

– Framför allt måste vi inrätta fler ST-tjänster: behovet är jättestort i hela landet. Det finns ett behov av palliativ forskning, och vi behöver fler lärartjänster och mer undervisning på grundutbildningen så att alla blivande läkarkollegor får någon form av grundkunskap. Det är ett oerhört lotteri vem som får specialkompetent hjälp när man har komplexa palliativa vårdbehov – det finns enorma vita fläckar på sjukvårdskartan. 

Vad ska man vara för slags patient för att få bra palliativ vård?

– Om du har cancer kan du i de flesta län få hjälp av ett ASIH-team. Man ska helst inte ha någon annan sjukdom. I många län har ASIH-teamen bara till uppgift att sköta cancer och ALS. Och man bör vara vuxen – på vissa ställen sköter dessa team bara vuxna, vad är det för trams? Det är notoriskt svårt att få beslutsfattare att förstå hur viktig den palliativa vården är som komplement till all botande sjukvård. De låtsas att döden inte finns, att vi ska leva friska bara vi har ett rehabiliterande förhållningssätt och ett hälsosamt leverne. Det är väl en bra tanke, men såvitt jag vet är mortaliteten fortfarande 100 procent i befolkningen!

– Jag förundras också över att inte fler kollegor, som inte är palliativmedicinare, kan tänka lite palliativt parallellt. Vi är ju hyfsat högutbildade och borde kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att vi gör så gott vi kan för att förlänga liv och bota, men när det inte går, hur ska vi tänka då? 

Vad är du mest stolt över i ditt yrkesliv?

– Att jag, trots att jag är kir­urg i botten, lyckades få till en palliativ hemsjukvård som täcker hela Jämtland–Härje­dalen, och att vi inte gör någon skillnad på hur gammal man är, vilken sjukdom man har eller var man bor. Det känner jag mig stolt över.

– Många undrar hur jag orkar jobba med svårt sjuka patienter dagarna i ända. Men jag jobbar inte med döden, jag jobbar med livet och att livet ska bli så bra och drägligt som möjligt ända till den dagen man dör. Men hur frisk man än är i dag så vet man inte hur det blir i morgon, så även om jag har haft ett fantastiskt jobb vill jag ge pensionärslivet en chans – man vet inte hur många friska år man har kvar.