Viktigt att vården kan hantera medlemmar som lämnat en sekt

Cecilia Hadding, ST-läkare i Umeå, disputerade nyligen med en avhandling där hon undersökt före detta sektmedlemmars psykiska hälsa och deras kontakt med sjukvården. 

Hur gick disputationen?

– Den gick jättebra. Det blev ett sådant fint samtal mellan mig och opponenten Åsa Nilsonne. Hon hade verkligen förstått vad jag ville få fram.

Vad har du kommit fram till i din forskning?

– Jag har i tre delarbeten tittat på den utsatthet tidigare sektmedlemmar har haft och hur den har påverkat dem psykiskt, hur processen att lämna sekten har sett ut och hur det har varit för dem att söka kontakt med sjukvården. De har varit utsatta för hot, våld och kontroll som har varit normaliserad och svår att upptäcka. Det här har lett till psykisk ohälsa, suicidtankar och skam. De får svårt att sortera och orientera sig i en ny kultur när de lämnar sekten, eftersom de har en sådan bundenhet till ideologin de har levt i. Att leva i en kultur och sedan möta en ny, den processen tar mycket kraft. Men jag har också sett att många har lyckats skapa en mening och nya relationer. 

– Mötet med sjukvården innebär en stor svårighet. De växlar och är ambivalenta: det som är utanför gruppen de har tillhört kan vara »fel« – som att söka vård och att lita på personer utanför. Samtidigt vill de ha hjälp och har ett behov av att vårdpersonal ska förstå mer om det de har varit med om. 

Varför valde du det här ämnet att disputera på?

– Jag har varit intresserad av detta länge, redan på läkarprogrammet när jag mötte de här patienterna i vården och såg att det inte fanns tillräcklig kunskap om hur dessa individer ska bemötas. Jag undervisar också inom professionell utveckling i bland annat bemötande, där en viktig fråga är hur vi får en vård på lika villkor för patienter som kommer från en annan kultur. Så när jag sedan blev färdig läkare insåg jag att jag skulle kunna forska på det här.

Var det svårt att hitta deltagare till studierna?

– Nej, den här gruppen är större än man tror. Det händer mig ganska ofta att kollegor kommer och frågar hur de ska göra med en patient med en sådan här bakgrund. Det handlar inte bara om patienter som har lämnat en religiös grupp, utan också andra ideologiska grupper. 

Vad ger du för råd till dina kollegor?

– En viktig sak att komma ihåg är att de här personerna är individer och som alla patienter ska mötas på ett personcentrerat sätt utifrån sina behov. Några aspekter jag framhåller är att bygga tillit och stärka personlig gränssättning. Eftersom de har levt i en kultur med makt och kontroll, så är det viktigt att vårdmötet kan stå för något annat. Andra viktiga råd är att inventera hur bindningen till sekten ser ut och påverkar, vilken exponering för våld och hot som funnits samt inventera risker som kan finnas, till exempel suicidrisk och suicidförsök. Sedan vill jag också föreslå att läsa på om sekter och hur de fungerar. 

Vad är nästa steg i din forskning?

– Jag har olika projekt på gång, bland annat skulle jag vilja samarbeta med forskare i andra länder. Jag är ensam i Sverige med det här. Men nu är nästa steg att skriva en postdok-plan.

Du håller på med teater också. Hur hjälper den dig i jobbet som läkare?

– Jag har två stora fritidsintressen, improvisationsteater och meditation – så diametralt olika, men optimala motpoler som hjälper mig i vardagen. I improvisationsteater tränar man oförutsedda situationer som är jättebra att ha med sig i kliniken. Man får gilla läget och »go with the flow«, vilket också är bra att ha med sig när man undervisar. I meditationen lär man sig att kunna sätta ankar och hitta lugn. Det är värdefullt att lugnt kunna ladda om mellan patientmöten, när man ibland bara har några sekunder emellan dem.