»Det finns en poäng med att lära sig att skriva en bra ansökan.«

Ända sedan starten 2010 har Margaretha Grind Bundy varit ordförande för stiftelsen Bundy Academy, som varje år delar ut forskningsanslag till unga forskare inom neurologi och kardiologi vid Lunds universitet. Nu blir hon hedersdoktor vid medicinska fakulteten.

Varför startade ni stiftelsen?

– Min man Göran, som gick bort för sex år sedan, och jag är barnlösa, och det var även hans syster. De ville använda sina pengar till en medicinsk stiftelse och tog kontakt med Lunds universitet. Min make frågade mig vad jag tyckte att vi skulle rikta in oss på och jag sa: »Tänk på vad ni har haft för sjukdomar i släkten.« Göran hade själv polio som barn, hans mamma dog i stroke och pappan segnade ner på gatan, det var väl något med hjärtat, och så fanns det någon i släkten med alzheimer. Så att jag kom på detta, att vi skulle rikta in oss på neurologi och kardiologi, var min make väldigt lycklig över.

Vad gör du som ordförande?

– Jag och en mycket kompetent »medical board« på 6–7 professorer går varje år igenom ansökningar och bestämmer vilka som ska få pris, och i det arbetet brukar det vara väldigt lite vi tycker olika om. Vi tar emot ansökningar, inte nomineringar. Det finns en poäng med att lära sig att skriva en bra ansökan, eftersom forskare i dag måste lägga jättemyc­ket tid på att söka pengar. De som har fått pris i maj deltar i en middag med mentorer och and­ra från den akademiska världen. Pristagarna kommer sedan att ingå i Bundy Academys mentorskap, som äger rum i november. Då berättar 2–3 av dem för de övriga om hur det har gått med forskningen. Under dessa möten sker mycket intensiva diskussioner mellan de tidigare pristagarna, mentorerna och övriga deltagare.

Hur tror du att du har påverkat unga forskare?

– När vi började med mentorskapet var det ingen som fattade det. Jag kommer ihåg en neurolog som kom till mig och sa: »Varför ska jag träffa kardiologer?« »Det är så många saker som kommer att vara lika för er«, svarade jag. Två år senare kom han och sa: »Margaretha, förlåt mig! Du anar inte vilken nytta vi har haft av varandra!« Då tycker jag att jag har gjort något väldigt bra. Jag ringer också alltid till alla som har ansökt, inte bara till dem som får pris, för att förklara hur vi har tänkt. Jag har verkligen jobbat med detta under 12 år. Det är därför jag har blivit hedersdoktor nu, tror jag. 

Hur har din egen forskarkarriär sett ut?

– Jag disputerade vid Serafimerlasarettet med en avhandling om diuretika. Därifrån blev jag, efter lasarettets nedläggning, »headhuntad« till Astra, där jag har varit medi­cinskt ansvarig för många fas 1–3-studier. Jag var bland annat medansvarig för en stor studie med Exanta, som skulle ersätta Waran. Vi rekryterade över 7 000 patienter från 23 länder; ingen hade gjort en sådan stor studie förut. Det var i början av 2000-talet, och video­konferenser existerade inte, så det blev mycket resande. Sedan blev det inget läkemedel av det – det blir så ibland inom forskning. Men det var oerhört stimulerande och spännande med fas 1-studierna när man går från djur till männis­ka och testar första gången på friska frivilliga. Vid 65 gick jag i pension och har sedan dess suttit i olika styrelser.

Vad har du för råd till unga forskare?

– Välj en bra handledare som är intresserad av dig och att det går bra för dig. Och välj ett ämne som du verkligen är intresserad av. Lyssna inte på någon professor som säger ditten och datten, utan det är du som ska tycka att det är roligt. Ett bra team som tycker om att jobba ihop är också guld värt. 

Hur reagerade du på att du skulle bli hedersdoktor?

– Jag blev helt perplex och tänkte att det inte var möjligt – det är ingenting jag någonsin kunnat drömma om. Men det kan bara betyda att jag har gjort ett bra jobb! Jag är glad för Görans skull, och för att några av våra pristagare har blivit världskända forskare.