Hornugglor inspirerar forskning om protesutveckling för hörselskadade

Anton Rönnblom har prisats för sin avhandling om hur hornugglan inspirerar till protesutveckling för hörselskadade. Avhandlingen handlar bland annat om att utveckla en protes i örat som har kontakt med både trumhinnan och det yttersta hörselbenet, hammaren. Detta ger bättre ljudkvalitet än en protes som bara har kontakt med trumhinnan.

Hur kommer man på tanken att just hornugglan kan hjälpa hörselskadade?

– Jag är ganska pysslig av mig och blev ombedd att hjälpa till att utveckla en grej till min kollega Anders Niklassons avhandling om hammarskaftfrakturer. Vi var då i Antwerpen, där ett forskar­team studerade fåglars hörsel, och det blev början även på min avhandling. Genom att titta på olika mekaniska egenskaper hos proteser kunde man se att det var fördelaktigt när protesen kunde ha kontakt med både trumhinnan och hammarskaftet. Hornugglans hörselben gick med viss justering att anpassa till det mänskliga örat och presterade likvärdigt eller bättre än alla andra proteser vi testade.

Hur har forskningen gått till – har ni behövt jaga hornugglor?

– Nej, vi har använt tinningsben från avlidna människor. Själva proteserna, som inspirerats av hornugglan, har jag tillverkat i silver i ett temporallabb hemma i Luleå med hjälp av öronkirurgiska instrument och guld­smedsverktyg. I Antwerpen har protesernas funktion undersökts med laserdopplervibrometri för att mäta ljud­överföringen till innerörat. De har varit experter på ljudöver­föring, medan vi kirurger har stått för prototyperna och operationerna.

Din avhandling är den mest nedladdade någonsin vid Umeå universitet. Vad tänker du om det?

– Det är jätteöverraskande. Skämtsamt hör man att i snitt två personer läser ens avhandling, opponenten och handledaren. Jag och min handledare Krister Tano skämtade om att då var det väl tio som läst min, så jag blev lätt chockad att höra att det var över 1 800 som laddat ner den. Man är ju sin egen största kritiker och funderar på om det man gör duger. Att just min avhandling prisats som den mest värdefulla på tre år är svårt att ta till sig, då den konkurrerat med en massa fantastiskt bra arbeten.

Du belönades med ett resestipendium. Vad ska du göra för pengarna?

– Jag frågade om pengarna skulle kunna gå till utrustning i mitt labb hemma i stället, och jag har fått godkänt för det.

Du har alltså labbet hemma?

– Ja, annars skulle jag inte få ihop vardagslivet med jobb och barn. Garaget är ombyggt till en mekanisk verkstad och ett labb. Det består av uttjänt utrustning som skänkts från sjukhus, specialverktyg som jag har tillverkat själv och enstaka nyinköpta specialmaskiner. Jag har använt stipendiepengar till utrustning för labbet förut, då jag köpte en metallsvarv från ett sjukhus som jag använt för att tillverka precisionsverktyg.

Hur ser livet ut just nu – är det många timmar i garaget?

– Jag jobbar heltid kliniskt men pysslar mycket övrig tid: renoverar hus, gör lite smycken – och forskar. Jag håller tillsammans med forskarkollegor på att undersöka hur man kan optimera röntgen­undersökningar av örat med låg stråldos och samtidigt se alla relevanta detaljer. För att undersöka detta används ett mänskligt kranium med ingjutet material så att allt ska vara så likt ett människohuvud som möjligt. Via ett hål i sidan kan man ta ut temporalbenet och göra små skador av olika slag. Därefter röntgas huvudet i jakten på de optimala inställningarna för att hitta dessa skador. Vi spelar Cluedo, kan man säga, och röntgenläkarna får en bildbank att öva på. Detta blir nog åtminstone en artikel till så småningom.

Ser du fler områden där djur kan gynna vården?

– Det jag har lärt mig är ett nytt sätt att tänka. Det är roligt när man möts från olika specialiteter och ens olika spetskunskaper korsbefruktas och låter en tänka på nya sätt. Förhoppningsvis kan proteserna tillverkas i titan så småningom och hjälpa patienter.