Skrivande och spelande läkare som vill nå ut till människor

Musiken har alltid funnits där, läkare blev han på vägen – och även författare. Viktor Bergendal delar sin tid, och efter flera år som allmänläkare inom primärvården byter han nu inriktning till geriatriker. Men först behövde han skriva av sig.

– Under pandemin jobbade jag på en covidavdelning, en omgjord Gava, och jag tyckte om patienterna, personalen och arbetssättet där. Min favo­ritgrupp i primärvården var också de äldre, det var intressanta frågeställningar och trevliga patientmöten som fick ta lite tid, så jag tänkte att nu får det bli en ny ST!

– I den vevan, när jag bytte inriktning, behövde jag ett bokslut och skriva av mig. Jobbet som allmänläkare är så pressat, och det finns så lite tid för reflexion eller tid att tänka färdigt, så boken blev egenterapi för mig. Jag tog tjänstledigt för att skriva, och det slutade med ett 400 sidor långt monsterdokument som jag la i skrivbordslådan. Men efter att min mamma frågade vad jag hade gjort under tjänstledigheten – »Satt du bara och pillade dig i naveln?« – fick jag blodad tand att göra något av det. Jag skrev till några förlag som nappade på idén att få yrket beskrivet inifrån en doktors huvud. Men jag fick skriva om nästan allting så att det skulle funka som bok till allmänheten.

Vad har du fått för reaktioner?

– En kul »spin-off« har varit att jag blivit inbjuden att hålla föreläsningar, där jag berättar om boken och om olika sjukdomar, ofta för pensionärsföreningar. Det är en del av syftet med boken, att patienter ska lära sig om sina sjukdomar. Det är bra att de får kunskap och läser på. Boken är inspirerad av verkligheten och alla patienter jag stött på, men allt är påhittat. Det är i alla fall ingen patient som har hört av sig och sagt: »Det där är jag!«

Boken innehåller en del kritik mot sjukvården. Var det viktigt att ha med?

– Ja, vi har som vårdgivare ett renodlat uppdrag, men kärnverksamheten försvinner i mycket annat. Mycket av vårt arbetssätt skulle vara otänkbart i ett välordnat företag, och jag tycker att allmänheten ska veta hur verkligheten ser ut.

Valde du mellan musikhögskolan och läkarprogrammet?

– Ja, jag var mest inställd på att bli musiker, men min pappa var doktor och tyckte att det var ett så fint jobb, och han tyckte nog att det hade varit roligt om något barn ville bli doktor. Han hann tyvärr inte uppleva det eftersom han dog när jag gick andra året på gymnasiet, men jag hoppas ändå att han vet det på något vis. Så jag sökte in på båda, kom in, och sedan blev det på riktigt upprop på båda utbildningarna samma dag. Jag hade inte bestämt mig på vägen dit så jag räknade lyktstolpar på vägen. För jämnt antal skulle det bli läkare och för ojämnt musiken. Det blev jämnt antal.

Blev det rätt?

– Jamen, det tycker jag. Det är bättre att ha musiken än läkar­yrket som hobby. Nu är musiken bara lustfylld och jag kan göra det jag vill, till exempel en trevlig kyrkokonsert.

– Jag och en kompis som spelat mycket ihop försöker få in humor i klassisk musik, för att göra den mer lättillgänglig. Så det är lite samma tanke som med boken: att nå ut till fler. Vi var med på »Allsång på Skansen« för några år sedan och gjorde en sådan humorgrej på scen, men det är väldigt mycket roligare att spela i en liten kyrka än i en stor tv-produktion, där man inte får kontakt med en enda människa i publiken. Riktiga möten med människor är ju mycket roligare.

»Musik som medicin« har du nyligen talat om på ett symposium. Spelar du för dina patienter?

– Inte så ofta, men det händer ibland när vi gör akutgeriatrik i hemmet, om det står ett piano eller dragspel där. Det är en jättebra ingång i mötet med patienten! Det jag gillar med hembesöken är att man hinner få en relation till patienten, och det är så viktigt att man definierar patienter utifrån egenskaper och inte en sjukdom. Man får inte glömma att det är en människa man behandlar, med sin historia. När sjukvården blir pressad kan man tappa bort det.