»För mig är konsten en berättelse jag vill förmedla«

Efter sin pensionering har Charlotta Grunewald fått tid för sin textilkonst, där hon bland annat skapar bilder utifrån sitt yrkesliv som förlossningsläkare i olika länder. Tre år i rad har hon ställt ut på Liljevalchs vårsalong.

Hur var det?

– Det var otroligt roligt, en fantastisk känsla, speciellt förs­ta gången, då var jag i sjunde himlen! Det känns som ett stort erkännande och har lett till att jag fått vara med på flera andra utställningar. När jag fått frågan har jag tänkt: »Vad, menar du mig?« I mina egna ögon är jag inte en etablerad konstnär, det är som att komma in i en helt ny värld.

Börjar du känna dig som en konstnär nu?

– Ja, faktiskt. Jag börjar erkänna det för mig själv. Jag är mer och mer textilkonstnär och mindre och mindre läkare.

Var det dessa två yrken du valde mellan?

– Jag ville väldigt gärna bli läkare, även om konsten alltid har funnits där. Hade jag inte satsat på att bli läkare hade jag inte haft erfarenheten som jag nu gestaltar i min konst. 

Vad vill du med din konst?

– För mig är konsten en berättelse som jag vill förmedla. Det finns väldigt mycket att bry sig om i världen: fattigdom, krigens och klimatets påverkan på människor. Jag har alltid haft ett engagemang för globala hälsofrågor och vill lyfta fram de människor som drabbas och ge dem ett ansikte – det är oftast tredje världens människor som drabbas värst. Nu håller jag på med en bild av en kvinna från Gaza, och min förra bild visar »rebellmammorna« som syr ihop en röd lång halsduk för en klimatdemonstration. 

Hur valde du specialitet?

– Den blev tidigt ganska självklar. Under utbildningen gjorde jag ett studieuppehåll och reste till Amazonas under ett år. Jag var ju inte färdig läkare och hade inte gått gynkursen, som jag hade behövt som mest. Men då insåg jag att jag ville jobba med kvinnor, det blev ett naturligt val som jag aldrig har ångrat: att jobba med hela kvinnan genom hela livet med allt runt omkring, som kvinnohälsa och kvinnors rätt till bra och säker vård.

Vilka fler länder har du jobbat i?

– När jag blev ordförande för Svensk förening för obstetrik och gynekologi blev vi bland annat tillfrågade om vi ville engagera oss i mödra- och förlossningsvård i Pakistan, så dit åkte jag några gånger. Det var väldigt givande och gav livslånga kontakter. En läkare som jag jobbade med där tyckte att det var så roligt att jag skulle ställa ut två bilder från Paki­stan på Vårsalongen, så han kom faktiskt hit. Då ordnade jag så att han kunde hålla föredrag om vården i Pakistan både i Stockholm och i Falun, så där tyckte jag att jag fick en chans att knyta ihop säcken. Genom Läkare utan gränser har jag också arbetat i Afghanistan, och efter pensionen åkte jag på ett uppdrag till Jemen. 

– Om jag hade haft ett annat slags liv hade jag arbetat mer utomlands, det har inte varit lätt att hitta luckor för det. Jag har varit väldigt engagerad i mitt jobb i Sverige, så det, disputation och tre barn kom emellan. Men det är enormt berikande att jobba i andra länder, det går inte att värdera nog. Du gör nytta där du är, men det gör även något med dig själv.

Hur jobbar du med din konst?

– Jag jobbar oftast utifrån ett fotografi som berör mig mycket, projicerar upp det på väggen och ritar av innan jag börjar sy. Jag använder mig av gamla tyger och syr bara för hand – samma typ av stygn och knutar som när jag opererade som kirurg, fingerfärdigheten sitter i! Förut sydde jag på maskin, men då hade jag alltid bråttom. Det blir en annan känsla att sy för hand, det är meditativt och jag blir väldigt mycket ett med personen jag avbildar. I och med att jag kommer personerna så nära blir det svårt att sälja – det är inte så att jag blir jättelycklig när jag sålt en tavla! Jag gör alla bilder från mitt hjärta och inte för att sälja, det är en viktig princip för mig. Det viktiga är att folk blir berörda.