»Leransiktena är en konstellation av alla patienter jag har haft«

Fingerfärdigheten har funnits hos Lena Folkestad sedan hon var liten, och efter många år som ansiktskirurg kan hon nu efter pensioneringen ägna mer tid åt sin konst: att skulptera ansikten i lera. 

Vad är det som är så fascinerande med ansikten?

– I ansikten finns så många olika uttryck där form och proportioner avgör utseendet. Inom ansiktsfrakturkirurgin är detaljerna betydelsefulla och det är viktigt att det inte blir fel, medan jag i leran kan låta det bli som det blir, där får fantasin flöda fritt. 

Trots konstintresset: var det läkare du ville bli?

– Läkaryrket var ett självklart val. Jag har alltid haft ett genuint intresse för hur människo­kroppen fungerar, och redan som kandidat blev öron-, näs- och halsspecialiteten självklar. Sedan jag var barn har jag tyckt om att pilla med småsaker, så ÖNH-kirurgin har passat mig. Det har känts som ett spännande detektivarbete att lyssna på anamnesen, föreställa sig vilken typ av fynd man kan förvänta sig och sedan få titta in på »brottsplatsen«! Att redan på mottagningen kunna hjälpa patienter blir väldigt konkret – jag har aldrig tröttnat på att incidera halsbölder, spola bihålor eller ens ta ut stora vaxproppar. Det är meningsfullt och djupt tillfredställande.

Att skulptera ansikten, är det en naturlig följd av din specialitet? 

– Jag har tänkt att alla närstudier av ansikten och mitt intresse för detaljer har lagt grunden för mitt intresse att skulptera ansikten, att studera hur små modifieringar i form, kontur och proportioner helt kan ändra uttrycket. Som läkare har jag fått känna på ansiktsskeletten hos folk, det kan man ju inte göra annars. Och eftersom jag känner mig väldigt trygg i att jag kan ansiktets anatomi kan jag medvetet göra avvikelser i min konst – där är det de lite skeva och knasiga ansiktena som berör, och ofta dem som folk tycker bäst om. 

– Både ansiktsfrakturkirurgin och skapandet i lera är hantverk, men inom kirurgin är det allvar, där måste det bli så perfekt det bara är möjligt. Det går inte att sätta sin egen »touch« på näsorna där! 

Har du som kirurg haft nytta av konsten?

– Absolut. Skulpterandet tränar framför allt fingerfärdighet och kreativt tänkande. Båda hantverken kräver att man är flink i fingrarna och lätt på handen. 

Finns det någon risk att du råkat avbilda någon patient?

– Det tror jag inte, men ibland tänker jag att mina ler­ansikten är en konstellation av alla patienter jag har haft. Bara några i den närmaste familjen har jag medvetet avporträtterat, men det är mycket svårare än att skapa fritt. Då måste det bli noggrant och perfekt för att bli likt, och då hamnar man i det där
fokuserade kirurgiska allvaret.

Hur jobbar du?

– Jag har nästan aldrig bestämt i förväg vad jag ska göra. Jag är ute och samlar fina drivvedsbitar och stenar jag kan ha som fundament. Jag älskar att leta efter saker på stränderna, det har jag gjort sedan jag var barn. Det är en lång process med flera vändor i brännugn med en härlig förväntan när man öppnar ugnen. Ibland blir det inte som man tänkt sig, men då får man tänka om – en bra utmaning för kreativiteten!

Är det svårt att skiljas från dina ansikten?

– Det skulle man kunna tro, men ofta säger de som köper att »Den där vill jag verkligen ha« eller »Den här tittar på mig«, och då känner jag att ansiktena får ett gott hem. Många säger också att de ser någon de känner igen i mina ansikten, det är roligt.

– Jag har inget mål att sälja, det är inte avgörande för att jag håller på, men det är praktiskt, annars skulle det se ut som Emils »snickerboa« här hemma! Men jag gör det här för att jag älskar det.