»Jag hoppas att få svar på hur metastaser skiljer sig åt«

Med två utmärkelser på kort tid uppmärksammas Catharina Hagerling och hennes forskning, som är inriktad på att förstå spridningsmönster hos metastaser. Dels blir hon »Årets barncancerforskare«, dels har hon tilldelats ett translationellt pris.

Hur känns det att få den här uppmärksamheten?

– Det är jätteroligt, och extra roligt eftersom de två priserna uppmärksammar mina två olika forskningsspår. Jag forskar framför allt på barncancerformen neuroblastom, men har börjat studera kliniska meta­staser hos vuxna med olika spatiala metoder. 

Berätta om dina två forskningsspår.

– Metastasering sker inte slumpartat, utan olika cancersjukdomar har olika spridningsmönster. Vi tittar på de bakomliggande mekanismerna som styr spridningsmönster och möjliggör kolonisering av ett visst organ. Forskningens ena spår är att titta på vilka egenskaper tumörceller behöver för att etablera sig i de olika organen. Förhoppningen är att de här organspecifika egenskaperna ska kunna utgöra måltavlor för framtida behandlingar. Det andra spåret handlar om att förstå vilken roll immunceller spelar för att metastaser ska bildas och hur immunlandskapet skiljer sig mellan olika organ. I framtiden behöver vi antagligen ha mer organspecifika immunterapier.

Hur kom du in på forskning om neuroblastom?

– Jag tog uppehåll i min ST i klinisk patologi för att göra en postdok vid University of California i San Francisco. Där forskade jag på bröstcancer, och de metoder vi använde kunde tillämpas även vid forskning om neuroblastom. Jag insåg då att mycket man visste om spridd vuxencancer fortfarande var outforskat om avancerad neuroblastomsjukdom. Tack vare två neuro­blastomforskare vid Lunds universitetet kunde jag snabbt inrikta min forskning på neuro­blastom. 

Vad har du för planer och mål med forskningen?

– Jag hoppas att få svar på hur metastaser skiljer sig åt i lever, lunga, benmärg och hjärna, och ta reda på om vi behöver ta fram mer organspecifika behandlingsstrategier. Förutom att studera metastasering med xenograftmodeller har vi gjort spatial enkelcell-RNA-sekvensering på hjärnmeta­staser. Jag tror att spatiala metoder kommer vara med och revolutionera behandling av metastaser. Tidigare har det varit omöjligt, eller mycket svårt, att studera kliniska meta­staser på grund av begränsat vävnadsmaterial, men spatiala metoder gör det möjligt att identifiera poten­tiella måltavlor även i begränsat kliniskt vävnadsmaterial.  

Du har slutat jobba kliniskt. Varför?

– Efter att ha haft chefer på patologen som uppmuntrat till forskning fick jag en ny chef 2021, och då blev det väldigt svårt att kombinera forskningen med det kliniska arbetet. Jag fick fundera över var jag kunde bidra mest, och bestämde mig för att satsa 100 procent på forskningen. Men i framtiden kan det vara så att de spatiala metoder som vi använder även tar sig in i kliniken, och då kanske jag vill tillbaka!

Saknar du det kliniska jobbet?

– Ja, det kan jag göra. Som forskare befinner man sig ofta i det outforskade, och man behöver vara kreativ och nytänkande. Då kunde det vara skönt att komma till kliniken, som har en mer uppstyrd tillvaro. Det var tacksamt med kontrasterna. Samtidigt är forskningen min passion och där jag gör mest nytta. 

Vad är det som driver dig?

– Under läkarutbildningen vikarierade jag på en onkolog­avdelning och insåg då att vi inte behandlar patienter med metastaser för att bota, utan för att förlänga livet. Samtidigt, som doktorand på bröstcancer, såg jag att den absolut största majoriteten av all forskning fokuserade på primära tumörer och inte metastaser. Här ville jag göra skillnad. Förutom den kliniska erfarenheten har jag en rent personlig: båda mina föräldrar har gått bort i spridd cancer. Det var svårt att ta in att det inte fanns några behandlingar specifikt riktade mot metasta­ser.