Blev kirurg trots sin ADHD – nu vill han hjälpa andra

Darius Barimani hade det tufft i skolan och fick gå om flera år. Trots det lyckades han att bli läkare. I dag arbetar han som kirurg på Karolinska universitetssjukhuset och har skrivit en bok med råd till andra med ADHD. 

Vad är det för bok du skrivit?

– Det är en självhjälpsbok för unga och vuxna med ADHD. Den är baserad på mina egna erfarenheter och insikter samt fakta från litteratur om behandling av vuxen-ADHD. Men den röda tråden är hela tiden min livsberättelse. Jag har ADHD och dyslexi och hade det svårt i skolan. Jag fick till exempel gå om två år på gymnasiet och hade dåliga betyg. Trots det ville jag utbilda mig till läkare.

Varför vill du det?

– Jag tittade mycket på tv-serier om läkare. Jag bar nog också på en osäkerhet och ville bevisa mig själv för världen, få ett erkännande. Sedan gillade jag att ta hand om människor.

Hur gick läkarstudierna?

– Jag sökte läkarutbildningen i Ungern. Den är det lättare att komma in på än i Sverige, men svårare att ta sig igenom. Efter två år tog det stopp. Jag fick inte fortsätta. Då flyttade jag hem till Sverige och gjorde ett självtest på nätet för vuxen-ADHD. Jag fick full pott. Då slog det mig: »Det är därför jag är annorlunda.« Jag vände mig till psykiatrin, som gjorde en utredning och konstaterade diagnosen. Efter det vände det. Jag fick medicin. Det var fullkomligt revolutionerande. Förut hade det varit fysiskt omöjligt för mig att sitta och plugga i mer än en kvart för att memorera fakta. Jag återvände till Ungern och började om på läkarutbildningen. Nu tog jag poäng efter poäng och var plötsligt en av de bättre elever­na i skolan. Men det tog mig ändå åtta år att ta mig igenom utbildningen.

Visste du att du ville bli kirurg?

– Jag ville först bli psykiater, tänkte att min bakgrund skulle passa för det. Jag hoppade på en ST-tjänst inom psykiatrin och trivdes till en början, men efter ett tag kände jag mig understimulerad. Jag ville ha mer »action« och började på en akutmottagning, men blev uttråkad där också. Jag tyckte inte att det var kul att jobba med medicin. Jag var mer kirurgiskt lagd, ville göra något med händerna. Då fick jag ett vikariat på Visby lasarett och kom för första gången in i en operationssal. Jag tyckte det var helt sjukt att kunna få betalt för att göra något så kul. Det passade mig. Sedan fick jag en ST-tjänst i kirurgi på Karolinska universitetssjukhuset. I samband med det blev jag lugnare, mer harmonisk och trygg i mig själv. 

Varför började du skriva boken? 

– Jag fick cancer. Beskedet kom några veckor efter det att vår dotter föddes. Jag blev sjukskriven och fick tid att läsa kopiösa mängder om ADHD. Jag hade redan kläckt idén till boken, men nu ville jag skriva den som en manual till vår dotter. Jag tänkte att om hon ärver några av mina skitgener – ärftlig­heten för ADHD är stor – så ska hon inte behöva uppfinna hjulet på nytt. Men cellgifterna fungerade, och jag fick en fantastisk behandling på sjukhuset. Nu jobbar jag igen sedan fyra år tillbaka och mår jätte­bra. Jag har ett jobb som jag älskar, ett forskningsprojekt på gång och har skrivit en bok. 

Vad är ditt bästa tips för ett enklare liv med ADHD?

– Det bästa exemplet är nog jag själv. Hur kan en person med ADHD och dyslexi göra något så svårt som att skriva en bok?

Ja, hur gick du till väga?

– Jag har skrivit en mening i taget. En på bussen på morgonen, en på vägen hem. Om jag ska klara svåra grejer går det inte att visualisera slutresultatet från början. Jag måste fokusera på en liten del i taget för att kunna slutföra uppgiften. 

Kan det ibland vara bra att ha ADHD?

– Det finns fördelar med ADHD, men det väger inte upp allt det negativa. Det gick bra för mig till slut, men det hade kunnat gå illa. Det många med ADHD har är resiliens: de studsar tillbaka, ger inte upp, hittar genvägar bortom de etablerade tråkiga sätten.