»Man sår ett frö någonstans att det finns ett annat sätt att jobba«

Ortopeden Johan Scheer har i 20 år hållit kurser för läkare och läkarstudenter om hur man bemöter patienter med kronisk smärta, som ofta inte är behjälpta av fler medicinska insatser. Nu får han pris för detta utbildningsarbete och för sitt eget mångåriga arbete för att hjälpa patienter att leva med sin smärta.

Vad betyder priset för dig?

– Egentligen tycker jag att det är roligast att det finns ett sådant här pris för den andra delen av läkaryrket. Det finns många priser för forskning, men inte så många för bemötande av patienter. Men det är kul, det är lätt att man kör på i vardagen och inte tycker att det man gör är särskilt märkvärdigt.

Vad lär ni ut på kurserna?

– Det vi egentligen lär ut är vanliga, enkla vetenskapligt belagda samtalsmetoder. De allra flesta samtal är lätta, men sedan kommer det patienter med kronisk smärta, där läkarens verktyg i form av mediciner, kirurgi och sjukskrivning inte är till nytta. Man riskerar att inte nå fram till patienten. Då gäller det att veta var man står någonstans som doktor. Här finns det som jag ser det två fällor att gå i. De flesta läkare är empatiska och vill hjälpa till när patienten vill ha något för smärtan. Men finns det indikation för exempelvis opioider eller en förlängd sjukskrivning? Och om man inte hittar något medicinskt problem, ska man då göra fler prov, beställa en till röntgen­undersökning? Tycker jag att det är okej att patienten snurrar runt i vårdapparaten? Min uppfattning är att det inte hjälper patienten och att det är bättre att hjälpa patienten vidare, att få människor att se att »nu är livet så här«. Att lära sig att leva med smärtan i stället för att den ockuperar hela livsutrymmet.

– Sedan pratar vi mycket om hur man är som person, hur man fungerar. Man måste förstå patienten och sig själv, och träna på hur man uttrycker sig. Mycket handlar om att hitta sin egen röst, och med tiden blir man trygg i detta. Vi läkare pratar mycket om vetenskap och beprövad erfarenhet, men sedan sitter det en människa framför dig – och då handlar det om hur man kan »ta detta stora« till patienten.

Hur kom det sig att du började hålla sådana här utbildningar?

– När jag gjorde min ST i ortopedi träffade jag de här patienterna. Jag började läsa på, och så på ett APT fick jag 45 minuter att prata om det. Då sa någon: »Det här borde du prata om på läkarutbildningen«, och så blev det. Utbildningarna håller jag tillsammans med en psykiater och beteendeterapeut, Åsa Kadowaki. Till mig kommer patienterna med sin somatiska smärta, men hon är samtalsexperten. 

Hur är responsen från kursdeltagarna?

– Det är svårt att veta. Men jag tänker så här, att man sår ett frö någonstans om att det finns ett annat sätt att jobba.

Hur är det med tiden, räcker den till för de här samtalen?

– Folk som känner mig skulle nog säga att jag är ganska effektiv, det handlar inte om några timslånga samtal. Gans­ka ofta hinner man mycket på 20 minuter. Men så har jag också många patienter som återkommer, vissa har jag lärt känna under 15–20 år. 

Har du något medskick till andra?

– Det handlar mycket om att bygga förtroende, det kräver närvaro i stunden och tydlighet med agendan för besöket. Jag lägger mycket energi på det, att vara nyfiken och att förklara för patienten att jag har gjort en ordentlig undersökning – kan man inte förklara för sig själv så kan man inte förklara för patienten. Patienter är ofta ledsna för att de inte kan göra samma saker som de gjort tidigare. De vill ha behandling när det inte finns något mer man kan göra, då får man sätta gränser på ett omsorgstagande sätt. 

Hade du valt samma specialitet i dag?

– Ja, jag trivs och får använda min kompetens, och jag tycker fortfarande att det är jättekul att träffa patienter.