Tre systrar – alla med docentur på KI 2024

Under året som gått har systrarna Lisa Örtqvist, Maria Örtqvist och Anne Örtqvist Rosin alla tre blivit docenter, och alla vid Karolinska institutet. 

Det verkar nästan planerat. Var det det?

– Haha, nej, det var det inte. Vi har haft ganska olika vägar efter våra disputationer. Efter att jag disputerat så gjorde jag klart min fysioterapeut-specia­listtjänstgöring och hade då ett forskningsuppehåll, säger Maria, och Anne tillägger: 

– Och efter att jag disputerat flyttade jag till Gotland för att göra AT och hade då ett uppehåll i forskningen in­nan jag sedan blev postdok på Karolins­ka institutet samtidigt som jag påbörjade min ST. 

– Och jag har mest jobbat kliniskt de senaste åren, men har hela tiden forskat parallellt. Att ansöka om att bli docent trodde jag skulle ligga längre fram i tiden, men när jag såg att Anne och Mimmi kunde så undrade jag om jag också hade det som krävdes. Så det är klart att vi har följts åt och blivit inspirerade av varandra, säger Lisa. 

– Men man kan ju tänka sig att det bidrog med en del skratt eller kanske förvirring i docenturnämnden när det kom ytterligare en ansökan från en Örtqvist, säger Maria.

Hur hjälper och stöttar ni varandra?

– Jag tror att vi har en stor förståelse för varandras arbetssituation och vad kombinationen av forskning, undervisning och kliniskt arbete innebär. Allt från hur besviken man kan bli över avslag på forskningsanslag och forskningsartiklar som skickas fram och tillbaka mellan tidskrifter, till stor glädje när det går bra för ens doktorander. Det är så skönt att kunna bolla sådana saker, säger Lisa.

– Vi har haft våra upp- och nedgångar, och har kunnat »pusha« och hjälpa varandra att komma vidare. Jag tror att vi motiverar varandra, och även om vi har olika inriktningar och områden så har vi ett gemensamt intresse i medi­cinen, och ett lika stort driv som hjälper till, säger Maria.

– Ja, det är ett jättestort stöd att kunna dela erfarenheter och insikter om både jobb och vardagsliv, säger Lisa. Det vi pratar om mest är egentligen inte forskning, utan allt vanligt, om familjen och livet i stort!

Mamma Eva är barnläkare och pappa Åke infektionsläkare och tidigare smittskyddsläkare, och båda har forskat. Vad har ni pratat om hemma vid middagsbordet?

– Allt möjligt, tror jag, säger Lisa. Det har varit mycket intresse från vår sida kring deras jobb, men sedan vi fick barn så har ju fokus flyttats – precis som vid de flesta middagsbord. Nu konkurrerar vi om uppmärksamheten och tiden för samtal med pratglada barn.  

– Ja, vi har pratat om sådant som alla pratar om, men vi har också pratat mycket jobb; det har varit en blandning, men vi har alltid haft intressanta samtal. Det har alltid varit mycket prat, tillägger Maria.

Vad säger mamma och pappa om docenturerna?

– De är väldigt stolta och glada – och kanske lite förvå­nade att vi blev docenter samma år, säger Anne.

– Men de har alltid varit väldigt noga med att säga att de är lika stolta oavsett vad vi gör, säger Lisa, och Anne fortsätter:

– Det har aldrig funnits några krav från dem att det här är något som vi ska eller bör göra. Det fanns en period i tonåren när ingen av oss ville bli läkare utan försökte hitta på andra saker. Men de har alltid visat ett stort intresse i sina egna jobb som kliniker och forskare och på så sätt absolut inspirerat oss, även om vi har fått hitta våra egna vägar. 

Vem blir professor först?

– Inte jag! Det blir Anne eller Mimmi, säger Lisa.

– Det skulle vara roligt någon gång i framtiden, säger Anne.

– Men vi blir nog inte professorer samtidigt, tror jag, avslutar Maria.