Hon fick internationellt pris för sin avhandling om NEC

Alice Hoffsten gör sin specia­listtjänstgöring för att bli akutläkare, samtidigt som hon forskar inom neonatologi. För sitt doktorandarbete om tarmsjukdomen nekrotiserande enterokolit (NEC) har hon nu fått ett internationellt pris.

Vad är det för pris du har fått?

– Det delas ut av NEC Society, en organisation som samarbetar kring NEC, och där patientperspektivet är viktigt – många patientföreningar är inblandade i organisationen. Jag fick priset för min avhandling om NEC, men en viktig del av priset är att öka medvetenheten kring sjukdomen, så jag tror också att jag har fått priset eftersom jag har åkt runt på många konferenser och försökt kommunicera ut det jag hittat i min forskning.

Kan du berätta lite om sjukdomen?

– Det är en jättesorglig sjukdom som framför allt drabbar för tidigt födda barn. Sjukdomen brukar komma som en klar blixt utan några tidiga tecken – tarmen hos den nyfödda kan ha full nekros redan vid upptäckten. Sjukdomen är väldigt drabbande, då barnen först har överlevt de första veckorna av neonatologi, och sedan kommer nästa puckel – NEC. Det är så viktigt att alla får rätt vård eftersom mortaliteten och morbiditeten är hög.

Och vad handlar din forskning om?

– I min forskargrupp började vi med att kartlägga dödsorsaker hos för tidigt födda, vad de har för diagnoser, och då stack NEC ut. Jag blev intresserad och fortsatte med patofysiologin bakom sjukdomen. Eftersom man ofta upptäcker sjukdomen för sent så har vi tittat på hur man skulle kunna hitta NEC tidigt genom att undersöka biomarkörer i blod. Vi har hittat markörer för två tarmceller som eventuellt kan vara kopplade till NEC-risk. Det är A och O att hitta sjukdomen tidigt, det är min teori i alla fall.

Du forskar inom neonatologi, men du tänker bli akutläkare. Hur går det ihop?

– Jag ville bli barnläkare men blev jättesåld på akutsjukvård under min AT. Nu tycker jag att det är så kul att också ha en fot i barnsjukvården i och med min forskning. Det är kul att ha två jobb, så att säga.

Du kommer från en familj med konstnärer: en farfar som var jazzmusiker, faster är Louise Hoffsten och gammelfaster var skådespelerska. Var är din konstnärsådra?

– Ja, mina föräldrar och min syster är konstnärer, och till deras stora besvikelse blev jag bara läkare, haha. Men jag tycker att forskning är lite kreativt, man måste tänka utanför boxen och skapa fina diagram, fast min tillvaro är ju betydligt mer fyrkantig än min familjs. Nä, men de är jättestolta över mig, men brukar skämta om att »när ska du börja din riktiga karriär, det går ju alltid att falla tillbaka och bli konstnär!«

Hur länge har du vetat att du ville bli läkare?

– Sedan mellanstadiet ungefär, men jag sa det aldrig till någon för jag visste inte om jag skulle komma in på läkar­utbildningen. Jag har alltid gillat biologi och vetat om att jag vill jobba med människor.

Vad betyder priset som du nu har fått för dig?

– Det är jättekul och jag blev chockad, jag trodde att det var ett skämt när jag fick mejlet. Man sitter på sin kammare och så visar det sig att det finns andra som har sett vad jag gör – det kanske betyder att det jag har gjort spelar roll. Det är ju inget Nobelpris, men i den här lilla världen känns det stort! Priset kanske innebär att jag kan hitta fler samarbetspartner – man kan inte lösa alla problem själv.

Hur firar du ditt pris?

– Oj, det vet jag inte. Jag är inbjuden till Chicago på en bankett för att ta emot priset, men jag har faktiskt inte tänkt på att fira. Men det kanske man skulle göra – det är roligt med fest!