Läkare, forskare och professor – nu även riddare

Agneta Wikman är inte bara läkare, forskare och adjungerad professor vid Karolinska insti­tutet. Hon är också riddare av första klassen av Nordstjärne­orden efter en ordensförläningsceremoni på kungliga slottet den 28 maj. I motiveringen står bland annat: »För betydelsefulla insatser som transfusionsspecialist inom militär sjukvård«.

– Jag jobbar sedan snart tio år för Försvarsmakten, och det började med att de behövde hjälp med blodförsörjning till våra utlandsstyrkor framför allt i Mali, där vi hade styrkor under många år. Det var farliga uppdrag och man behövde beredskap för skador, men färskt blod var en utmaning. Vi la upp ett ordentligt program för beredskap, så att soldaterna kunde ha med sig färskt helblod när de gav sig ut på riskuppdrag.

Hur känns det att bli riddare?

– Det är mycket, mycket hedrande och oväntat, och jag blev mycket glad. Det var abso­lut inget jag hade förväntat mig.

Hur fick du beskedet? Var det som när man får reda på att man ska få Nobelpriset – telefonen ringer flera gånger när man står i duschen och när man väl svarar tror man att det är någon som busringer?

– Jag vet inte hur det är att få Nobelpris, men jag fick i alla fall en massa mejl och meddelanden på telefonen från folk som hade sett det innan jag personligen fick den officiella informationen i ett brev.

Du är även adjungerad professor på Karolinska institutet, och du har forskat kring bland annat frystorkat blod.

– Ja, det jobbar jag också mycket med. Normalt så planerar man blodtappningar och blodberedskap i förhållande till det som går åt på sjukhusen, men händer det saker så kan behovet bli mycket större, så det finns en utmaning med färska blodprodukter. Därför behövs produkter som håller längre, som torkad plasma och frysta trombocyter som man kan förvara i många år. Det handlar mycket om beredskap.

Hur hamnade du inom trans­fusionsmedicin?

– Jag jobbade kliniskt inom hematologi, men det blev en utmaning när jag fick barn. Min man var också läkare och vi hade svårt att få ihop det, och planeringen blev lättare när jag kunde jobba dagtid på labb.

Du har även skrivit artiklar i Läkartidningen, bland annat en som konstaterade att läkare i Sverige ibland är för frikostiga med blod, vilket även ökar risken för transfusionskomplikationer. Tog den skruv?

– Ja, jag tycker att det har hänt mycket. Men vi jobbar fortfarande på att man ska ge blod på klara indikationer. Nu pratar vi förstås inte om stora blödningar, för där är det livräddande. Men vid anemi är det ofta järn man ska behandla med och inte blodtransfusioner. Där jobbar vi med att strama upp indikationerna. Vi ligger högre än Norge, Finland och Danmark och mycket hög-re än England och Nederländerna och andra länder, men det har förbättrats och alla kurvor går ner. Jag tror att artikeln har haft ett stort genomslag.

Och så är du ledamot i Nato Blood Panel, och har även andra åtaganden – är du rastlös?

– Nej, det tror jag inte. Men jag är mycket aktiv.

Jag frågar eftersom du, om jag har räknat rätt, får gå i pension ganska snart. Är du orolig för att det ska bli en anemisk tillvaro?

– Nej, det tror jag inte. Det finns så mycket annat man kan göra, så jag är inte alls orolig.