Mike utbildades till hjärtspecialist på anrika Serafimerlasarettet i Stockholm och kom som första hjärtspecialist till Gävle 1969. Som ensam hjärtläkare förstod han vikten av välutbildade hjärtsjuksköterskor. Dessa var så få att det inte gick att undervisa dem i grupp, utan alla fick i stället individuell undervisning. Han utvecklade den modernaste hjärtintensivvård som stod att få under 1970-talet. Hans arbetskapacitet var enastående. Detta innebar långa arbetsdagar, och han var alltid först och sist på arbetsplatsen.

Patienterna kom alltid i första rummet. Dessa har vittnat om hans stora noggrannhet och hundraprocentiga kontinuitet. Mike höll sig alltid välinformerad av de tongivande hjärtspecialisterna. På så vis blev han en förebild för oss yngre.

Tack vare sina goda språkkunskaper och sina kulturella intressen hade han kontakt även med kollegorna i Europa och var nog den svenska hjärtläkare som bäst kände till Europas, särskilt Östeuropas, sjukvård. Under sina resor, nästan alltid med tåg, besökte han inte bara sjukhusen utan också många av konserthusen, eftersom han också var road av klassisk musik. Han sjöng själv i kör tillsammans med hustrun Inga.

Hjärtsjukvården utvecklades kraftigt under 1970- och 1980-talen och kapaciteten i regionen räckte inte till för alla patienter. När Mike inte fick gehör för nödvändiga utbyggnader ordnade han specialutredningar i Stockholm, Göteborg och Helsingfors. Inga svårigheter fick stå i vägen. Han reste till England och ordnade med kranskärlsoperationer för ett hundratal Gävle-patienter. Det var både snabbare och billigare än att låta dem vänta på sin tur i Uppsala och kanske hinna avlida under väntetiden. Så småningom kunde han även kontraktera svenska operationslag att utföra nödvändiga operationer på Gävle sjukhus.

När vi efter hand blev flera hjärtspecialister fick Mike viss avlastning med rutinsjukvården. Det innebar inte att han försummade sina patienter. Tvärtom. Han ägnade dem ännu mera intresse fram till sin pension, och hade många fler goda idéer än vad han och hans omgivning kunde ta om hand.

Efter pensionen engagerade han sig under många år i den så kallade Östeuropakommittén som stöttade sjukvårdsutvecklingen i de baltiska länderna, och i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Det blev många resor och många nya kontakter. Kollegor från öst kom i strid ström på studiebesök till Gävle, och som tack för denna insats blev Mike hedersmedlem i Svenska hjärtläkarföreningen, något som gladde honom mycket.

Vi kunde nyligen fira 50-årsdagen av Mikes ankomst till Gävle med en exposé av vad som hänt i hjärtsjukvården under åren. Det var en enastående utveckling, och i Gävle lades grunden för detta av Mike.