Karin växte upp i Skåne i nära kontakt med morföräldrarna i prästfamiljen i Höör. Under tonåren i Sigtuna tog Karin studenten på Hermods, efter avbrutna studier vid Humanistiska. Efter läkarexamen vid Karolinska institutet kom Karin, efter en tid som blivande gynekolog, att vara verksam inom specialiteten dermatologi och venereologi. Karin arbetade under många år på RFSU-kliniken och var med och startade upp mottagningen Sesam city i Stockholm. Boken »Tonåringar, sex och samlevnad« utkom 1992 och studien »SAM 73-90« vidareutvecklades till avhandlingen som Karin försvarade 2001 och som är ett pionjärarbete inom fältet tonåringar och sexualitet, med särskilt fokus på övergrepp. Självklart kom Karin att vara aktiv under utvecklingen av ungdomsmottagningarna i Sverige. Hon var under tidigt 2000-tal verksam vid Olafiaklinikken och vid Rikshospitalet i Oslo. Karin var fortsatt forskningsaktiv, framför allt rörande sexuellt överförbara sjukdomar och underlivssmärttillståndet vulvodyni.
Kärleken Lennart tog Karin till Göteborg där hon kunde dela hans trädgårdsintresse och njuta av intellektuell och känslomässig gemenskap. Lennart och Karin reste och njöt av konst- och musikupplevelser världen över. Men för Karin räckte det inte att njuta och vila. Driven av en outsläcklig kunskapstörst vigde hon sin akademiska kapacitet till seriösa studier inom litteraturvetenskap med fokus på tamilsk indisk litteratur. Då Karin aldrig gjorde någonting till hälften, etablerade hon kontakter, åkte oförfärat till Indien för att uppsöka källan och slutförde studierna med en uppsats för kandidatexamen. Trots allt exotiskt pliktläsande försummade hon aldrig att upprätthålla sitt engagemang i modern svensk och västlig skönlitteratur. Karin kunde alltid ge tips om nyblommande roman- och poesiförfattare samt förklara Kerstin Ekmans storhet.
Under hela sitt liv var Karin en i samhällsfrågor och mänskliga rättighetsfrågor engagerad och aktiv person, och var en tid generalsekreterare i Svenska läkare mot kärnvapen.
Karins konstnärliga ådra utvecklades på kurser i bildkonstnärligt skapande. Hon förkovrade sig i såväl akvarellteknik som kroki, och många vänner har berikats av hennes livsbejakande alster. Karin kom att bygga en krets av humanistiskt och konstnärligt intresserade vänner – hon hade många strängar på sin lyra och var alltid en stimulerande, och ibland utmanande, samtalspartner. Karin var en i ordets verkliga betydelse kvick människa, snabb och fyndig i sina kommentarer, liksom uppfinningsrik och kärleksfull med smeknamn och omsorger till sina närstående och sina arbetskamrater. Att vara hennes vän var ett privilegium och en upplevelse med stor bredd och många facetter.
För oss som kollegor och vänner är Karins bortgång en smärtsam förlust, hon hade fortsatt behövts i sin familj och bland sina vänner. Men vi vill ära hennes liv och gärning, vi vill minnas henne med glädje och med respekt för vad hon förmådde hantera på sin livsväg, alltid sökande kunskap och visdom och alltid med en empatisk, men svarthumoristisk, sidoblick.
