Foto: Ateljé Uggla

Alf Lindberg var född och uppvuxen i Växjö. Han utbildade sig till läkare och disputerade vid Karolinska institutet 1971. Efter tjänstgöring på dåvarande Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) i Solna blev han 1983 professor i klinisk bakteriologi vid Huddinge sjukhus och var också verksam inom Nobelstiftelsen. Alf Lindberg hade även lång erfarenhet inom vaccinutveckling och var under flera år forskningschef för Wyeth Vaccines och Sanofi Pasteur. Han var åren 1991–1992 sekreterare i Karolinska institutets Nobelkommitté och sedan 1989 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Hans vetenskapliga produktion är omfattande inkluderande uppsatser och lärobokskapitel inom ämnesområdet bakteriologi.

Hösten 1974 kom jag som underläkare till det gamla epidemisjukhuset på kullen vid Roslagstull. Ganska snart träffade jag Alf, en osedvanligt trevlig och gladlynt smålänning, stilig med kal hjässa och pigga ögon. Han var redan akademiskt meriterad inom ämnet klinisk bakteriologi och gick sin randutbildning på infektionskliniken. Jag hade precis påbörjat min specialistutbildning till infektionsläkare. Det var Elias Bengtsson, professor i infektionssjukdomar, som förde oss samman. Han var mån om att alla underläkare skulle påbörja avhandlingsarbete så snart som möjligt och jag fick den stora förmånen att bli doktorand hos Alf och en del av hans forskargrupp på SBL. Jag blev också den förste av Alfs många doktorander att disputera.

Det var en rolig och spännande tid på SBL som jag minns med stor tacksamhet, och det var mycket Alfs förtjänst. Han lyckades skapa en väl sammansvetsad forskargrupp av intressanta, roliga och trevliga medarbetare. Och bland unga infektionsläkare spreds ryktet snabbt om den kompetente och trevlige handledaren på SBL. Många blivande infektionsläkare blev så småningom doktorander hos Alf, vars forskning framför allt fokuserade på olika aspekter inom området tarminfektioner.

Det var mycket laboratoriearbete, som till en början var ovant för en kliniskt verksam läkare, men Alf introducerade och handledde på ett föredömligt sätt, och arbetet på SBL var hela tiden roligt och stimulerande. Efter arbetsdagens slut spelade vi bordtennis bland frysarna i ljusgården på SBL, inte sällan till långt frampå småtimmarna.

Alf var den idealiske handledaren som gav stöd och inspiration och har alltid varit en förebild för mig i mitt fortsatta arbete som infektionsläkare, helt klart en av dem som betytt mest för mig i mitt yrkesliv. På senare år träffades vi ibland i lägenheten på Östermalm eller åt lunch på en närbelägen restaurang. Trots sjukdomen hade Alf bevarat sitt goda humör och det blev en minnesvärd dag att för något år sedan få fira hans 80-årsdag bland familj, vänner och gamla arbetskamrater. En verkligt god och trofast vän har gått ur tiden och jag minns honom med värme och tacksamhet.