Björn Eriksson var född och uppvuxen i Stockholm. Han utbildade sig till läkare vid Karolinska institutet, erhöll specialistkompetens i både infektionssjukdomar och klinisk bakteriologi och disputerade 1999 på en avhandling om invasiva grupp A-streptokockinfektioner. Efter tjänstgöring på infektionskliniken i Jönköping och utbildning i tropikmedicin i London kom han i mitten av 1980-talet till Roslagstulls sjukhus (f d Epidemisjukhuset) och senare infektionskliniken på Karolinska i Huddinge. Han var från 2010 och fram till pensionen överläkare på Smittskydd Stockholm med ansvar för bland annat smittskyddsfrågor avseende resistenta bakterier. Han författade flera uppsatser inom ämnesområdet och deltog i att skriva riktlinjer för handläggning av streptokockinfektioner.

Vi lärde känna Björn i mitten av 1980-talet då vi arbetade som underläkare vid Roslagstulls sjukhus. Senare stärktes vänskapen ytterligare då vi hade ett nära samarbete som infektionskonsulter på olika Stockholmssjukhus och som läkare på Smittskydd Stockholm.

Björn var inte bara läkare och vetenskapsman utan också en sann humanist, intresserad av filosofi och religionshistoria och läste flitigt böcker inom dessa områden. Han var en fantastiskt snäll, ödmjuk och tillgiven vän i ordets bästa bemärkelse, empatisk och omtyckt av både patienter och arbetskamrater med sitt lågmälda sätt, sin underfundiga humor och fina samarbetsförmåga. Trots sitt stora kunnande gjorde han inget väsen av sin person. Ett gemensamt naturintresse förde oss till fina vandringar i skog och mark – området kring Ågestasjön och Hellasgården besöktes frekvent och avslutades ofta med trevliga luncher eller kaffestunder. En tradition var att en gång i månaden äta middag tillsammans på restaurang Hong Kong, Stockholms äldsta kinarestaurang, med samma meny varje gång, och det goda samtalet med Björn var alltid intressant och tankeväckande. Vi gjorde resor till fågelparadisen i Falsterbo och Österlen och besökte Björns charmiga torp i Åkra i norra Uppland med Vendelsjöns unika fågelliv, och vi gjorde oförglömliga skridskoturer på blanka insjöisar. Så sent som i slutet av april detta år åt vi lunch tillsammans på en uteservering, och inte kunde vi då ana att Björn skulle lämna oss bara några månader senare.

Björn var en av våra allra bästa och käraste vänner och tomheten efter honom är så ofattbart stor. Vi minns honom med stor värme och tacksamhet.