Foto: Privat

Johan var docent i psykiatri vid Karolinska institutet och klinisk lärare i psykiatri för medicinstudenter vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han deltog bland annat i ett mondialt studentutbyte mellan Karolinska institutet och UCLA 1978 [1].

Johan föddes den 7 mars 1940. Han tog studenten på latinlinjen men insåg att han ville bli läkare och kompletterade reallinjens ämnen. Hans akademiska bana startade vid Karolinska institutet där han tog läkarexamen. Johans genuina intresse för människor gjorde att han inriktade sin specialistutbildning mot psykiatrin.

Jag träffade Johan för fem decennier sedan då jag tillträdde professuren på S:t Görans sjukhus. Johan blev intresserad av det relativt nyupptäckta sömnhormonet melatonin som bildas i tallkottkörteln, vilken av René Descartes ansågs vara själens säte. Bildningen av melatonin styrs av ljus- och mörkerberoende nervimpulser från ögat. Johan visade i sin avhandling 1983 [2] att den nattliga melatoninökningen var låg hos de akut deprimerade patienterna som också hade hög stressnivå mätt som kortisol. Då den låga nivån av melatonin kvarstod sedan depressionen hävts och kortisolnivån normaliserats antogs den markera en disposition att insjukna i depression. Ett syndrom med lågt melatonin hos en undergrupp av deprimerade patienter formulerades.

Johan gav ut ytterligare ett tiotal artiklar, vilket belönades med en docentur i psykiatri. Som tecken på Johans skärpa, stilistiska talang och stringens fick han ett manuskript åter från en tidskrift med utlåtandet »print as is«.

I samband med den stora omdaningen av psykiatrin i Stockholm på 1980-talet övergick Johan till privatpraktik. Han bibehöll sitt intresse för depressionssjukdomarnas orsaker och behandling. Johan föreläste, som den humanist och konstnärligt skapande person han var, om depressionens väsen vid programkvällar, bland annat på Läkaresällskapet, inramat med recitation och gärna med Glucks musik ur »Orfeus och Eurydike«.

Johan gav 2005 ut boken »När Orfeus vände sig om – en bok om depression som förlorad självaktning« vilken handlade om samspelet mellan depressionens yttre och inre förutsättningar. Han arbetade in i det sista med en bok där han önskade förena kunskapen om melatoninets effekter med psykoanalytiska hypoteser.

Johan var en utomordentligt snäll och tillgiven vän i ordens bästa mening, empatisk och omtyckt av både patienter och arbetskamrater med sitt lågmälda sätt, sin stillsamma humor och fina teamwork. Han var en läkare som uppskattades för sin omsorg om patienterna med ett personligt engagemang.

Johan avled den 17 oktober 2021 i sviterna av en fallolycka. Den vackra begravningen i S:ta Birgitta kyrka den 11 november avslutades med Glucks »Dans på de saligas ängder«.