Lars Räf föddes på Kungsholmen, Stockholm. Efter några tidiga barndomsår hos släktingar i Närke växte han upp hos sin mor och syskon i Bromma. Många sommarlov tillbringades hos släkten i Närke och Småland. Efter studentexamen i Bromma läroverk hade han tänkt att bli lärare men övertalades av en kamrat att börja läsa medicin på Karolinska institutet. Han inledde sin läkarbana som distriktsläkare och gynekolog men kom att satsa på allmänkirurgi, först på S:t Eriks sjukhus. Där fick han under ett jourdygn operera två patienter med förträngning av tunntarmen. Detta väckte hans nyfikenhet och hans fortsatta efterforskningar ledde till upptäckten av 64 likartade fall i Stockholm och att förträngningarna orsakades av kaliumtabletter, en biverkan som helt försvann när tabletterna gjordes om. För denna upptäckt belönades han med Hirschska priset. Han fortsatte sin kirurgiska bana på Serafimerlasarettet, där han under en tid var klinikchef, ett uppdrag som han senare kom att ha på Nacka sjukhus, S:t Eriks sjukhus och slutligen S:t Görans sjukhus, där han 1990–93 var chefläkare. Lars gavs professors namn 1993. Tillsammans med Lars Werkö var han 1974–89 med om att modernisera Läkartidningen, som redaktör för alla kirurgiska specialiteter. Lars var aktiv i Svensk kirurgisk förening som sekreterare och ordförande och blev hedersmedlem 2006. Han var även föredragande i HSAN under 5 år.

I slutet av 1980-talet köpte Lars och Kristina 1700-talsgården Högtorp i Sörmland. Den rustades upp och Lars blev grisbonde och skötte skogen, medan Kristina tog hand om fåren. Lars blev sekreterare för LRF:s lokalförening i Flen. Efter Högtorp blev det Orgelverkstaden vid Båven under några år innan familjen återvände till Stockholm.

Lars var en aktiv idrottsman och cyklist. Skidor, skridskor och långlopp var viktiga för honom och många maratonlopp och Vasalopp blev det. Han var vid många tillfällen tävlingsläkare vid Stockholm maraton. Under en period var han läkare för damlandslaget i friidrott. Senare hindrades han av hjärtbesvär och saknade då särskilt skidåkningen; långa promenader fortsatte han dock med.

Under gymnasieåren i Bromma väcktes en kärlek till jazz. Den bestod livet ut, men opera blev ännu kärare; Lars och Kristina har besökt många europeiska och andra operascener.

Medicinhistoria var ett av Lars stora intressen. I takt med att flera Stockholmssjukhus stängdes har han bedrivit källforskning som lett till flera publikationer om dåtida sjukvård. Lars kom att bli något av en expert på Stockholmiana och ledde flera stadsvandringar med vänner och kolleger på Södermalm, Vasastan och Hagaparken.

Lars kunde ibland skämtsamt påtala sin småländska härkomst och syftade då på ett ekonomiskt sinnelag. Lars var dock allt annat än snål, tvärtom var han osedvanligt generös i alla avseenden, och många är de patienter, vänner och kolleger, särskilt yngre, som är tacksamma för allt vad han delat med sig av i form av kunskaper, engagemang och medkänsla. Överallt där Lars vistades spred han glädje och värme med sin positiva och omfamnande humor. Så mycket kul vi hade tillsammans!