Torbjörn växte upp i Lakafors strax utanför Piteå där hans far hade åkeri.
Efter medicinska studier vid Karolinska institutet kom han till Serafimerlasarettet där han förblev till nedläggningen 1980. Hans arbetsförmåga och vänliga sinnelag medförde att han så småningom avancerade till överläkare och klinikchefen Gunnar Biörcks högra hand. Han initierade en avdelning för hjärtinfarktvård, den andra i landet, och disputerade på en avhandling om rökningens effekt på hjärtat, en av de första tvillingstudierna i Sverige.
Torbjörn kom snart att få vikariera som livmedikus, framför allt under Gustav VI Adolfs resor till de arkeologiska utgrävningarna i Acquarossa utanför Viterbo. Han utnämndes till livmedikus 1971 och förste livmedikus 1984.
I samband med Serafimerlasarettets nedläggning utsågs han till chef för medicinkliniken vid Danderyds sjukhus där han verkade fram till sin pension. Under denna tid byggde han bland annat upp den kliniska forskningen. Han stod rakryggad upp för sin verksamhet och personal när vindarna blåste kyliga både från landstinget och Karolinska institutet rörande nedskärningar och ekonomi. Patienterna uppmanades skicka in förtryckta blanketter där de kunde klaga på väntetider och bristen på vårdplatser, direkt till landstingsledningen. Det var inte uppskattat, men Torbjörn drog ofta det längsta strået. Torbjörn tilldelades HMK medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band samt Nordstjärneorden.
Han var en oförvägen norrlänning som aldrig tvekade inför något. Hans sociala begåvning gjorde att han obekymrat kunde röra sig i alla miljöer, från slott till koja, och han var alltid en gentleman med stil. Såväl i arbete som på fritid var han rastlös, ständigt sysselsatt med att laga, förbättra och skapa nytt. Han hittade hallon där ingen annan funnit något, fiskade foreller ur sjöar som ansetts som tomma – en passionerad naturmänniska som alltid hade något för händer.
Vi saknar denna kraftkarl.
