Många har anledning att vara tacksamma för möten och samvaro med Kjell. I sitt yrkesliv hade han genom åren många olika roller: behandlare, utbildare, handledare, mentor, föreläsare mm. Han månade ständigt om betydelsen av den enskildes livsberättelse i mötet med behandlare i vården, vare sig det handlade om själ eller kropp. I de olika rollerna som psykoterapeut fick det psykodynamiska perspektivet dominera, även om han emellanåt använde sig av andra tekniker när så bedömdes relevant, allt styrt utifrån patientens behov. Detsamma gällde i utbildningssituationer, där ett stort kapitel var »grundläggande psykoterapi«, tidigare kallat »Steg 1«. Mången personal från olika kategorier har tagit del av hans genomtänkta synpunkter inom detta ämnesområde. Detsamma gällde hans handledningsarbete som sträckte sig från vardagligt arbete inom psykiatrin till specialområden som traumabehandling. Som handledare hade han utifrån den handleddes berättelse en särskild förmåga att lyssna in vad som utspelades mellan patient och behandlare, allt genomfört med en stark känsla för det yrkesmässiga, det professionella, i samförstånd med en genuin humanism.
Kjell var känd och eftertraktad i många sammanhang: S:t Lukasstiftelsen, Balintgrupper, Läkardagsgrupper mm.
Kjell var kunnig inom många områden, hade ett minne som få, läste mycket, njöt av musik (även där bevandrad!) och som den norrman han var hade han stor glädje i att gå på tur, och naturligtvis tillsammans med mångåriga livskamraten Astri! På vintrarna var det skidor som gällde – både utför och längs med. Husbilen gjorde att »vandringarna« kunde genomföras land och rike runt. Vid samtal om platser man besökt kunde man nästan alltid räkna med att Kjell hade varit där också, och kunde berätta både det ena och det andra.
En speciell sorts turer var de fågelinventeringar (Atlasinventering) Kjell och jag (Rolf) medverkade i under cirka 10 år. Det är många mil Närkemark som vi tillsammans har trampat! De senaste åren har vi oftare, av olika anledningar, tagit bil till något lättillgängligt torn eller plattform, men ändå inte gett upp vårt fågelskådande. När vi inte tittade på fåglar gick vi på puben för att inmundiga öl och mat, varvid Kjell i princip alltid beställde Caesarsallad med kräftstjärtar.
Både Liselotte och jag är nu pensionärer. Kjell har funnits i våra liv sedan en bit in på 80-talet, först yrkesmässigt, sedan också i privatlivet. Relationerna har präglats av en blandning, över tid, av respekt, vänskap och humor. Nu är detta borta. Kjell har gått sin sista tur. Livet har fått ännu ett hål.
