Åke Stenram föddes i Malmö, och hade en unik personlighet som man aldrig glömmer: han hade stor empatisk förmåga och agerade särskilt för de lidande och socialt utsatta.
Föreningen Vänskapens hus fick sitt namn 1972 då den förlades till Stora Södergatan i Lund. Detta blev en meningsfull mötesplats med meditation, samtal, vävning, snickeri och öppna hus på lördagar. Nya betingelser för individers vardagsliv behövdes och där fyllde Åke en viktig roll för socialt utsatta genom att skapa en stabil och trygg plattform för livsstilsförändringar. Han påverkade verksamheten med sin stora kunskap om vegetarisk kost och positiv livsföring. Åke gick i bräschen för att bilda ett matlag där medlemmarna lagade vegetarisk kost. I matlaget föddes tanken på att skapa Solbyn i Dalby. Byn med dess imponerande ekologiska anläggningar genomfördes med inflyttning 1987. Det var också där som Åke somnade in den 1 juli 2023.
Åke deltog i Vännernas samfund (kväkarna). Han föreläste om Kväkarnas historia och dess strävan till fred, jämlikhet, enkelhet, sanning, gemenskap och hållbarhet, och menade att Gud är kärleken.
Organisationen Anti-Handikapp bildades efter det att Wilhelm Ekensten skrivit boken »På samhällets bakgård« 1968. Gruppen riktade kritik mot den förlegade synen på funktionshinder. Åke Stenram var aktivt lyssnande och stödjande vid möten på Malmö nation där han och gruppen ordnade föredrag och skapade aktioner med krav på socialistiska förändringar. Gruppen gjorde stort avtryck med sin distinktion mellan orden »handikapp« och »funktionshinder«.
Åke Stenram tog på sig överläkaransvaret att starta en rehabiliteringsklinik för södra Sverige och använde okonventionella ledningsmetoder vid starten 1962. Medan paviljongen ställdes i ordning fick personalen göra praktik på kända platser i Norden. Väl tillbaka delgav vi varandra kunskaperna och samordnade teamarbetet. På detta sätt gav Åke flera gånger stöd åt personalen till deras professionella utveckling. Vi bedrev främst neurologrehabilitering, men patienter i alla åldrar kom från Lunds lasaretts olika specialistkliniker. På dessa rådde en hierarki inom personalen, men i paviljongen verkade Åke för teamarbete så att man upplevde sig vara en stor familj.
Patienten var alltid i centrum för Åke, och vid patientens planering var de själva med i teamet och bestämde. Personal, patienter och hans familj firade högtider tillsammans i gymnastiksalen. Vid Lucia hade vi till exempel pyssel och klädde ut oss. Glädjen var stor och Åke visade sin kreativa humoristiska sida. Den framträdde särskilt på äldre dagar när han målade tavlor.
Åke Stenram lyckades utvidga kliniken med hjälpmedelscentral, dagavdelning, poliomottagning och habiliteringsmottagning. År 1968 var invigning av Centralblocket och lasarettets 200-årsjubileum. Jag var tveksam till att delta i festen eftersom den skulle kosta en kvarts miljon, men Åke menade att man ska utnyttja dylika tillfällen med att kontakta politikerna. Jag pratade med landstingsrådet om behov av arbetsterapeutskola och fick anställning vid företagsinterna avdelningen på landstinget för planering av hus och utbildning. Åkes råd ledde således till att Lund hade en arbetsterapeututbildning 1974.
Åke Stenram var en stor humanist och organisatör som fick organisationer och individer att växa. Hans insatser grundades i demokratiskt tänkande och en helhetssyn på människan vilket lämnat ovärderliga spår hos mig och eftervärlden. Jag känner mig priviligierad och tacksam över åren i Lund som jag har fått finnas vid hans sida som arbetsterapeut och vän.
