Arne Kjellgren. Foto: Norran/Roine Sandlén

Arne Kjellgren föddes i Flisby, växte upp i Tranås och studerade medicin i Lund, där han träffade sin livskamrat Karin. Efter utbildning i kirurgi i Skellefteå, och lasarettsläkarutbildning i Göteborg, blev han trogen Skellefteå och norra Västerbotten till sin pensionering 1991.

Arne var en annorlunda kirurg, och före sin tid. Han var tekniskt sett mycket skicklig och med en bredd i sitt kunnande som få. Ändå var det människan bakom sjukdomen som intresserade honom mest. Han levde upp till devisen: Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, och utbildade oss kirurger i den andan.

Det fina detaljerade arbetet med barn-, hand- och plastikkirurgi intresserade honom särskilt. Han tog sig an alla utmaningar som det innebär att leda kirurgin på ett länssjukhus i norra Sverige, där man ofta inte kunde transportera akuta patienter någon annanstans.

Efter pensioneringen från tjänsten i Skellefteå inledde han en 18 år lång karriär vid missionssjukhuset Ndolage i Tanzania. Det var en dröm sedan ungdomen att få arbeta i Afrika. Där kom hans kirurgiska skicklighet och stora kunskapsbredd till stor nytta. När jag besökte honom 2007 kunde jag läsa i operationsliggaren (som såg ut precis som den jag själv skrev in mina ingrepp i på 70-talet) vilka ingrepp han utfört den senaste månaden: Kejsarsnitt, prostatektomi, ventrikelresektion, operation för läpp/gomspalt, ljumskbråck, frakturkirurgi och mycket mer. Långa operationsdagar bekymrade honom inte, trots att han passerat 80. Vilken förebild!

Att säga att han var uppskattad vore en underdrift. I en festlig avskedsceremoni vid 83 års ålder kröntes han symboliskt till kung av Hayafolket, med leopardskinn och spjut, en ultimat hedersbetygelse. Under hela denna tid hade Arne ett stort stöd från församlingar i norra Västerbotten. Man samlade in stora summor kollekt till »Poor patients’ fund«, som gjorde det möjligt att hjälpa alla patienter, inte bara de som kunde betala, och att köpa in viktiga läkemedel och kirurgiska insatsvaror.

Hans livskamrat Karin följde med till Tanzania, men sedan drabbades hon tragiskt av ALS och gick bort i förtid. De paddlade i omgångar runt Sveriges kust från Haparanda till Göteborg. De brann för att värna naturen mot hoten från koldioxid och kärnkraft, och att värna framtiden.

Alla vi som tagit del av hans yrkeskunnande, försökt att verka i hans fotspår och följa hans etiska kompass riktar ett varmt tack för hans vägledning. Saknaden är stor.