Anders Parrow föddes i Nybro 1926 och tog studenten i Kalmar 1945. Direkt efteråt blev han flygofficersaspirant och utbildades på Ljungbyhed. Han fick flyga J 22, Sveriges första moderna jaktplan. När atombomben fälldes insåg han att det inte fanns någon framtid för en stridspilot. Han for till Uppsala och påbörjade sin läkarutbildning. På kursen träffade han sin blivande fru, Ragna Dahlberg, som blev ögonläkare på Läkarhuset. Anders rekryterades till medicinkliniken på Akademiska sjukhuset och disputerade 1962 inom medicinsk kemi på en avhandling om sköldkörtelhormonet trijodtyronin.

Anders blev min lärare i invärtesmedicin 1969. Han var känd som en utomordentligt skicklig läkare och lärare. Patienter och personal, alla kände förtroende för honom. Han blev en förebild för oss unga studenter.

Av en lycklig slump blev Anders min klinikchef på medicinkliniken på Lasarettet i Enköping, där han fick en överläkartjänst 1972. Under ett par decennier fick jag och många andra ta del av hans allomfattande kunskaper och erfarenheter. Anders såg till att vi alltid låg i framkant när det gällde att införa nya och bättre metoder för diagnostik och behandling. Lasarettet i Enköping blev känt för sin goda vårdkvalitet under hans ledning.

Anders hade många strängar på sin lyra. Sedan barnsben var han van med segelbåtar, och han hade segelbåt hela livet. På Rosättra-varvet utanför Norrtälje hade han ett andra hem.

Anders blev en legendarisk färdledare för oss långfärdsskridskoåkare. Kom någon på efterkälken stannade han gruppen och berättade något ur sin rika kunskapsbank: om Mälarslotten, om vattenvägarna, om fåglarna. Han kunde väldigt mycket om väldigt mycket. Han skämtade om det och sa att han inte hade bra minne: han hade dåligt glömme!

Efter pensioneringen gjorde han långresor: till Falklandsöarna, Galapagos, Australien och till Vitön på Svalbard. Han var en entusiastisk cyklist och körde gärna bil till fritidshuset på Öland. Där fanns fåglarna, blommorna och träden. Öland var ett land att längta till.

Vi kommer att minnas Anders för hans oupphörliga nyfikenhet på människorna och världen, hans starka närvaro i alla möten, hans öppenhet för att lyssna och visa medkänsla, hans generositet att dela med sig av kunskaper och erfarenheter. I sorgen och saknaden finns en stor tacksamhet för att vi fick leva samtidigt med en sådan oförglömlig människa.