Sonja växte upp i Västerbotten. Hon utbildade sig till läkare i Umeå, där hon träffade den blivande maken. Sonja blev specialist i internmedicin och geriatrik.
1978 flyttade familjen till Hudiksvall. Sonja var ensam överläkare och chef på långvårdskliniken och Hudiksvalls sjukhem. Hon upplevde vården som förvaring; ovärdig och utan mål.
Hon samlade personalen och diskuterade verksamhetens mål. Hennes mantra var att alla patienter är rehabiliteringsbara tills motsatsen bevisats och ska ha ett mål. Det fick snabbt stora effekter. Uttryck som växelvård och avlastning fick en reell innebörd. Köerna försvann och det var alltid lediga vårdplatser.
Förändringen fick stor uppmärksamhet. För att förstå verksamheten jobbade Socialstyrelsens byrådirektör Annelie Hollo en period som vårdbiträde hos Sonja. Resultatet blev skriften »Det handlar om människosyn« 1984.
Sonja blev en internationellt efterfrågad föreläsare. Två avhandlingar skrevs om henne 1990: »Kvinne i ledelse« av Carl Cato Wadel och »Utvärdering av Hudiksvallsmodellen för äldreomsorg« av Lars Sundman. Hon fick flera utmärkelser, däribland Thureus geriatriska pris för insatser inom långvården 1983 och Gunnar Rosells Silveräpple 1986.
1989 flyttade familjen tillbaka till Umeå. Sonja tjänstgjorde som sjukvårdsdirektör för Södra Lappland från 1992 och socialdirektör i Umeå från 1997. I 1999 återvände hon till sin läkargärning som chef för enheten för neurorehabilitering vid Norrlands universitetssjukhus. Där stannade hon fram till sin pensionering.
Sonja vigde sitt liv som läkare åt att förbättra äldreomsorgen och behöll denna ambition genom hela sin karriär.
Hon var en karismatisk, energisk och varm person. Hon entusiasmerade personer i sin omgivning och kunde få en hel organisation att arbeta åt samma håll.
Sonja är djupt saknad av familj och vänner.
