Owe föddes och växte upp i Uddevalla. Här träffade han hustru Karin som blev en kär livskamrat livet ut.
Uppsala blev Owe och Karins hem under studieåren och under del av yrkeskarriären. Han blev barnläkare på Akademiska sjukhuset och disputerade på en avhandling om medfödda hjärtfel hos barn. Under Uppsalatiden hade undertecknad förmånen att ha Owe som lärare i pediatrik 1968. I lärarrollen trivdes Owe och han var mycket populär bland studenterna.
Owe hade förmågan att skapa en god stämning omkring sig och var en mästare på samarbete. I Uppsala uppmärksammades dessa egenskaper och Owe blev chefläkare på Akademiska sjukhuset och sedan sjukhusdirektör 1978–1982. Ett rum i administrativa lokaler på sjukhuset bär fortfarande Owes namn.
Som barnläkare kom Owe att intressera sig alltmer för internationella frågeställningar. Han blev ledamot av Europarådets expertgrupp för barnolycksfall, och 1971–1973 chef för familjerådsenheten på WHO:s Europakontor i Köpenhamn.
1981–1983 var han ordförande i Swecare foundation, och under 1980-talet arbetade han inom flera divisioner inom WHO. I slutfasen av karriären före pensionering blev Owe chef för hälsopolitiska divisionen inom WHO med ansvar för den hälsopolitiska utvecklingen i Europa.
Efter avslutad internationell karriär beslutade Owe och Karin att flytta till hemstaden Uddevalla. Här fortsatte Owe med nya uppdrag. Han blev chef för den nyetablerade samhällsmedicinska institutionen i Göteborgs kommun och arbetade en dag i veckan som distriktsläkare.
1992–1997 var han också adjungerad professor i internationellt folkhälsoarbete vid nordiska hälsovårdshögskolan.
Under hela perioden i slutet av karriären var Owe medlem av WHO:s expertgrupp i Genève. Han hade även konsultuppdrag från Högskoleverket som utredare av medellånga vårdutbildningar, läkarutbildningen, kiropraktorers och naprapaters högskolemässighet. Han deltog i utvärderingen av kvalitetsarbete inom Karolinska universitetssjukhuset och Lunds universitet. Engagemanget i medellånga vårdutbildningar ledde till reformering avseende lärarnas kompetens och behovet av att säkerställa vårdutbildningarnas utbud.
I hemstaden Uddevalla kom Owes stora sociala talang att göra stort intryck. Owe blev mycket omtyckt och respekterad i stadens föreningsliv. Han var medlem i hembygdsföreningen, Rotary, Senior group west, Humanistiska förbundet och en livaktig förening för gubbgympa. I alla dessa sammanhang var Owe i perioder ordförande.
Owe var en varm och öppen person. Han hade alltid en stund över även för djupa samtal. Han visade förståelse och tålamod. När Owe intog golvet för ett föredrag eller i en diskussion var det med stor och humoristisk retorik. Vi i vänkretsen känner stor saknad. Owe efterlämnar ett tomrum även i Uddevalla.
