Hon har också lämnat er, fast ni förmodligen inte har hört talas om henne. För många som drabbades av sjukdom i Västra Götaland och Halland mellan slutet på 1960-talet och 2010-talet var det hon som diagnostiserade preparaten, vilket avgjorde vilken behandling som skulle sättas in. Liv eller död hängde på hennes kunskap och erfarenhet.

Kristina Harring växte upp i Vänersborg. Efter studenten utbildade hon sig på Röda Korsets sjuksköterskeskola i Stockholm. Äventyrslusten förde henne till en tjänst som distriktssköterska på sjukstugan i Pajala, där hon träffade läkaren Olof Regnström. Stor och innerlig kärlek förbyttes i djup sorg när hon blev änka, endast 26 år gammal, med två blöjbarn. Med den starka vilja som utmärkte henne utbildade hon sig till läkare, samtidigt som hon försörjde familjen genom nattjänstgöring som sjuksköterska. Efter utbildningen återvände hon till Vänersborg, där hon specialiserade sig inom patologi. I början av 1980-talet vidareutbildade hon sig inom cytologi i Göteborg och sökte sig sedan vidare till patologen i Halmstad.

Arbetet prioriterades alltid. Det var ett ansvar, en plikt och ett stort intresse. Vid varje måltid hemma avhandlades sjukdomar i minsta detalj och på kylskåpet satt färgglada förstoringar av familjens bortopererade tonsiller. Tio år efter uppnådd pensionsålder fattade hon det inte helt lätta beslutet att avsluta sin karriär.

Vi barn fick växa upp väldigt fritt i ett tryggt socialt sammanhang. Hon uppmuntrade självständighet och skickade resolut iväg oss på seglar- och ridläger, språkresor, tågluffar och flygtävlingar i Europa med bilen fylld av modellflygplan. Hon stöttade våra intressen även om hon inte delade dem. Björn fick flyga vad och hur mycket han ville, och Ylva fick leva, andas och lukta häst. Under åren härbärgerades gnagare, hundar och katter. Gränsen gick vid reptiler.

Hon ville bo nära havet och tyckte om att bada, så under åren skaffade och renoverade hon hus i Sundsandvik, vidare på Hönö och slutligen i Haverdal, som blev ett sommarparadis för barnbarnen. Småbarnssomrarna ägnades åt bad och byggande av slott och dammar och grävande av kanaler i sanden. Hon gjorde oändliga mängder pannkakor som slukades med hemgjord sylt och äppelmos. Oräkneliga flottiljer med glassbåtar gick sin undergång till mötes i barns och vuxnas magar.

Hela livet stod hon sina tre syskon nära. Systern Birgittas bortgång blev ett hårt slag och när brodern Tord avled nyligen hade hon fått nog. Det ofattbara som aldrig skulle kunna hända hände ändå.

Vår mamma. Den skärpta, roliga, handlingskraftiga, multikompetenta rök- och svavelosande naturkraft som alltid funnits där för oss, har gått ut med dagen.

Vår värld har blivit blekare.