Olle växte upp i Saltsjöbaden och somrarna tillbringades i Stockholms södra skärgård (Yxlö) där farfar professor Hilding Bergstrand hade skapat ett sommarställe för sig och sina två söner, Olles pappa Anders och farbror Carl Gustaf med familjer. Det var därför knappast en tillfällighet att Olle kom att välja medicinarbanan. Den ärftliga belastningen var stor då både Anders och Carl Gustaf var framträdande inom patologin respektive pediatriken.

Olles ungdom kom att domineras av friluftsliv och diverse sporter. Han spelade bland annat en framträdande roll i Saltsjöbadens och senare i »Karros« fotbollslag där han med sin strategiska talang höll ihop försvaret.

Han träffade sin blivande hustru Kerstin vid Saltsjöbadens Samskola, där de båda tog studenten. Efter ett års genetikstudier började han läsa medicin på Karolinska institutet, där han med sin sociala kompetens blev välkänd inom kårlivet, inte minst som Medicinska föreningens värd 1968–70.

I början av 1970-talet kom många unga kirurger att rekryteras till Serafimerlasarettet. En av dessa var Olle. Det var en tid med hårt arbete och långa dagar, vilket ledde till ett starkt kamratskap. På sena kvällar samlades ofta några av oss på underläkarexpeditionerna för en stunds kortspel. Efter nedläggningen av lasarettet splittrades gruppen till olika sjukhus men vi fortsatte vår samvaro, fast nu hemma hos varandra. Vi blev fem som har träffats regelbundet alltsedan dess, också familjevis. Vi kallade oss för bridgeklubben Hjärter.

Serafimerlasarettet lades ner 1980, men innan dess hade Olle blivit kirurgspecialist och disputerat. Efter något år på Danderyds sjukhus rekryterades han av Lars Räf till Nacka sjukhus, där han kom att bli kirurgklinikens klippa och stöttepelare. När Nacka sjukhus lades ner valde Olle att tillsammans med Bo Eriksson öppna en kirurgmottagning på Sophiahemmet, där han blev kvar till 2010.

Bridgeklubben Hjärter spelade inte bara kort, vi reste tillsammans, spelade golf och, kanske viktigast, fiskade hummer i Bohuslän. Det gjorde vi i över 40 år. Fiskelyckan kunde variera, men humöret var alltid gott. På kvällarna blev det god mat, kortspel och många långa och tidvis djupa samtal. Olle var bildad och beläst och med sin humor, ibland ganska vass, bidrog han till att göra samvaron trivsam, lärorik och rolig. Tyvärr decimerades gruppen under senare år och Olle påverkades alltmer av sin Parkinson, så träffarna blev färre och kortare, dock utan att upphöra förrän nu. Olle var vänfast och höll nära kontakt med många andra utanför vår lilla grupp, dock var alltid familjen viktigast för honom. Vi är många som kommer att minnas Olle med värme.