Bengt Engerström föddes och växte upp med sin storasyster Karin i Sollefteå, där han också tog studenten. Hans föräldrar var Berta och Mauritz Engerström. Under skoltiden och loven bidrog Bengt till att kartlägga floran och mäta in skog i Ångermanland. Han läste medicin i Lund, med extraarbeten på Skånes djurpark.
Bengt kom till Östersunds sjukhus och dess anestesiavdelning 1968, efter tjänstgöringar på barnkliniken i Helsingborg och kirurg- och medicinkliniken i Örnsköldsvik, och blev kvar i Östersund till sin pensionering 2005. Han gjorde randutbildning i barnanestesi på S:t Görans sjukhus i Stockholm och i toraxanestesi på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Bengt hade ett särskilt intresse och fallenhet för att ta hand om sjuka barn. Han var »John Blund«, tutade och skojade för att underlätta barns narkos. Han var otroligt skicklig i att sätta dropp på små barn, och gick ofta extra ronder för att kontrollera eller sätta om dropp och kanyler.
Bengt var en fixare. Han hade alltid en skruvmejsel i fickan för att reparera eller justera allt från respiratorer till lösa dörrhandtag.
Patienterna stod alltid i centrum. Som smärtläkare kunde Bengt göra hembesök för att ge behandling.
Han var lågmäld, mycket engagerad i sitt arbete och dess utveckling, men ingen karriärist. Han tjänstgjorde på alla positioner, på intensivvårdsavdelningen, operation, på smärtenheten och som ambulansöverläkare. Han var mycket händig, kunde lägga blockader och sätta kanyler och katetrar på de svåraste och känsligaste patienterna. Bengt var mycket uppskattad av alla medarbetare på sjukhuset. Hans engagemang och varma personlighet lyste igenom, men kunde även pysa över i heta eruptioner.
Bengt var en naturmänniska. Hans tidiga verksamhet med flora och fauna fick utvecklas i Jämtlands natur, liksom vid sommarhuset på Öland. Skidor, skridskor och långa fjällvandringar blev fritidsintressen för Bengt, Ingegerd och barnen. Han var en enastående supporter till sina barn. Elins skidturer, cykling, paddling och vandring understöddes av Bengt, som lade ut depåer med mat och bidrog med bilskjuts och glada tillrop.
Bengts stora intresse för tåg visade sig i att han kunde delar av SJ:s tidtabell och järnvägssträckningar, samt olika loks styrka och egenskaper. Hans 50-årsfest firades följaktligen av kliniken med att Bengt fick köra rälsbuss mellan Östersund och Lit, och med ett rånöverfall av cowboys i Åskott.
Med Bengts bortgång har en pelare från en förgången tid försvunnit. Han var en viktig del i narkosens och akutsjukvårdens utveckling.
En genuin person har lämnat oss, sin familj och vänner. Han lämnar ett stort tomrum efter sig och vi deltar i de anhörigas sorg och saknad.
