Yngve Karlsson växte upp på ett lantbruk i Småland tillsammans med tre bröder. Han tänkte först bli lärare, men bestämde sig sedan för att bli journalist och arbetade på flera tidningar, bland annat Svenska Dagbladet, innan han övertog chefskapet för tidskriften Nordisk Medicin. År 1979 rekryterades han till Läkartidningen som redaktionschef och var under en period även chefredaktör. Med sitt medicinska kunnande blev han en brygga mellan tidningens journalister och dess medicinska redaktion, som under Yngves ledning som medicinsk huvudredaktör utökades från två personer till sju företrädare för de stora specialiteterna. Yngve kom att inspirera och stödja de medicinska redaktörerna i deras strävan att få artikelförfattarna att skriva vederhäftiga vetenskapliga artiklar på en läsbar, god svenska. Tidningens nätverk av referenter över hela landet breddades också, vilket möjliggjorde täckning av fler specialområden.

Yngves journalistiska språkkänsla kom även de rent medicinska texterna till gagn, och medicinska språkfrågor fick ofta specialbelysning. Han var drivande i Svenska läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård. Etiska läkarfrågor, liksom etik inför medicinsk publicering, intresserade honom mycket.

Uppskattningen av Yngves insatser för medicinsk informationsspridning ledde till att han utnämndes till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet 1994. Han gick i pension 1999.

Yngve utvecklade ett rikt kontaktnät i den svenska läkarkåren, vilket gjorde att han troligen hade bättre personkännedom om svenska läkare än någon annan person. Själv förnekade han, sin försynta personlighet trogen, att han gjort något speciellt på tidningen. Han hade »bara registrerat vad andra gjort«.

Läkarkåren och media var från början inte i ett givet samspel. Läkarna hade, otidsenligt, inte förstått vikten av medias möjligheter att främja ett meningsfullt informationsutbyte. Riksstämmans föredrag fick först inte återges i förtid och tillgången till fördjupande intervjuer var torftig. Därmed blev mediaavtrycket förstås begränsat. Den medicinska riksstämmans ledning förstod med åren att tiderna förändrats och att »murvlar inte bara var något som katten släpat in«. Man förbättrade samspelet mellan läkare/forskare, breddade tillgängligheten, öppnade för lokal uppföljning av resultat som först presenterats på stämman och ordnade utbildningsdagar i medieträning. Medicin fick plötsligt ett vida större genomslag för allmänheten! Yngve var ett pålitligt stöd och ett klokt bollplank, alltid på första bänk på de strömlinjeformade presskonferenser han inspirerat till.

Trots stora pappershögar och långa arbetsdagar tog sig Yngve alltid tid att lyssna, peppa och stötta både arbetskamrater och skribenter. Han närmade sig varje individ och ämne med ödmjukhet, omtanke och respekt. Han hade stark integritet och ville ogärna stå i fokus, men privat fann han utrymme för bland annat konst, musik (han var en stor musikalentusiast!), fotografi, litteratur och släktforskning.