Frågan togs upp i en motion från Upplands allmänna läkarförening, UAL, efter att arbetsgivaren börjat ställa samma krav på omedelbar nåbarhet vid beredskap B som beredskap A. Arbetsgivaren baserar sig på en tolkning som SKL gjort av jouravtalet, där skillnaden mellan de två beredskapsformerna endast handlar om inställelsetiden, 30 minuter respektive 2 timmar. Detta krav på nåbarhet, som UAL menar begränsar rörelsefriheten, stöds enligt dem inte av avtalet, som är från tiden före mobiltelefonerna.
Centralstyrelsen var beredd att backa upp UAL:s tolkning och ville med det att motionen skulle anses besvarad. Men Torbjörn Karlsson från UAL var inte nöjd med det.
– Om vi inte klarar att definiera vad som gäller kan jag förstå att arbetsgivaren väljer att nedgradera ett antal bakjourslinjer, för det handlar om en kostnad. Men då har vi ett svagt förbund, sa han när frågan debatterades i utskottet.
Några delegater uttryckte oro för att tolkningen skulle binda upp lokalföreningarna och försvåra lokala anpassningar. Torbjörn Karlsson menade dock att definitionen inte ska vara tvingande utan tvärtom ett stöd i de lokala förhandlingarna.
Efter några justeringar biföll CS motionen, som sedan antogs av fullmäktige.