Två miljoner våldtagna i krigets Kongo

En 14-årig flicka kurar ihop sig i samtalsrummet på Panzisjukhuset. Hon har en svart sjal runt halsen. När hon börjar prata drar hon upp den över ansiktet. Hon vill inte att ögonen ska se. För två år sedan tvingades hon hålla dem öppna. Det var kväll och mörkt, soldaterna gav henne en lykta att hålla i handen. De visade vart hon skulle rikta ljuset. I skenet såg hon fyra beväpnade män som turades om att våldta hennes mamma. Det är den sista minnesbilden hon har av henne.

– Samma män våldtog min storasyster. Sedan sa de att jag skulle lägga mig på golvet och så stack de in sina fingrar i mig. Efteråt frågade jag pappa: Var är mamma? Han svarade: De har dödat henne. 

Sjalen har blivit djupsvart av tårar. Flickan fortsätter berätta bakom den. För ett halvår sedan kom det soldater till byn igen. 

– De slog in vår dörr och våldtog mig och min syster. Hon dog. De satte upp henne på väggen. 

Satte upp på väggen?

– Ja. Med spikar. Som Jesus.

Utanför det kala rummet där flickan har ställt sig i ett hörn finns en gård. Den är fylld av flickor och kvinnor. Närmare 250 stycken. De sitter tysta på bänkar. Andra gör handarbeten eller ligger på marken och tittar på något annat än luften de har framför sig. 

Doktor Denis Mukwege, sjukhusets grundare och chef, ser dem från operationssalen. I den här delen av Demokratiska Republiken Kongo – den östra – kallas han kort »le docteur«. Doktorn. Han står stilla framför ett av de stora fönstren; dagsljuset är viktigt då det inte går att förlita sig på elektriciteten. Träskorna gör honom ännu lite längre, den vita rocken hänger över de runda axlarna. 

Bakom honom har en kollega öppnat en mage och försöker fixera en livmoder. På nästa operationsbord placeras en ung kvinnas nakna ben i högläge och brett isär. Anestesiologen nyper henne i sidan, noterar att ryggbedövningen fått effekt. Det luktar jod och är varmt, spekulum och skalpell ligger klara. Doktor Mukwege fokuserar blicken så att pannan rynkas ovanför munskyddet. Det är tredje gången han ska försöka reparera den här kvinnan. Hon är en av dem som brukar sitta på gården – en av dem som alla har en hi­storia som liknar den 14-åriga flickans. 

Över 33 000 patienter har behandlats inom projektet för överlevare av sexuellt våld (SSV – survivors of sexual violence) på Panzisjukhuset i Bukavu – en stad som ligger på gränsen till Rwanda på fem halvöar som breder ut sig som gröna fingrar i den blå Kivusjön – sedan 1999. Den första kvinnan kom in med skottskador i vaginan och låren efter att hon gruppvåldtagits. Det antogs vara en enstaka brutal handling i det krig som rasade. Tre månader senare kom chocken: då kom 45 kvinnor till – med samma skador. 

Sedan dess har vansinnet bara fortsatt. Krigsoffren hittills: sex miljoner döda, två miljoner våldtagna och flera generationer som dömts till fattigdom, tvingats på flykt, skändats, slaktats och fått sina könsorgan förstörda. 

Doktor Mukwege lever i resultatet av tortyren. På listan över vad väpnade grupper gör mot hans patienter: hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan. Som regel utförs det inför öppen ridå och i vissa byar har så många som tre av fyra kvinnor våldtagits. Inga åldrar har skonats. 

Professor Ellinor Ädelroth darrar på rösten när hon berättar om barnvåldtäkterna. 

– Vi fick in en treåring som var fullständigt söndertrasad. Det fanns inget kvar av ändtarm och underliv. Doktor Mukwege bara skrek rakt ut när han skulle operera henne. 

Hur ofta händer det att ni får in så unga fall?

– Det händer nu och då. 

Hon sitter på sitt enkla arbetsrum. Lungprofessorn, prefekten, överläkaren från Umeå som har jobbat här fram och tillbaka sedan 2009. Det svenska missionsarbetet i Bukavu går längre tillbaka. Svenska Läkarmissionen har uppfört Panzisjukhuset tillsammans med bland annat Pingstmissionens utvecklingssamarbete, PMU, och Ellinor Ädelroth kom hit med Pingstkyrkan.

Sedan hon i höstas pensionerades från sin tjänst vid Norrlands universitetssjukhus arbetar hon heltid på Panzi – undervisar läkarstudenter, omstrukturerar och har lungmottagning. 

Hon visar runt bland byggnaderna – det är ett stort sjukhus med 450 sängplatser – och stannar på en bakgård där patienter står på knä och gnuggar kläder i baljor. 

– Något vi skulle behöva är tvättmaskiner. Men vi får inte köpa in några. De pengar som vi får från biståndsorganisationer är öronmärkta. 

Att Ellinor Ädelroth i ena meningen avhandlar barnvåldtäkter och i nästa hushållsmaskiner känns inte konstigt – det är verkligheten här. Vårdtiderna kan vara upp till flera månader och vissa patienter vill inte åka hem efter att behandlingstiden är slut. Andra kan inte åka hem. Då blir Panzi deras hem. 

Det finns ett transitboende, Dorcas, där kvinnor som förvisats från sina byar – för att de våldtagits – får stanna tills de har möjlighet att gå vidare. 

Fredsförhandlingar pågår nu i regionen och FN:s mest kostsamma styrka någonsin – Monusco – är på plats till priset av 1,4 miljarder dollar per år. Det motsvarar 26,8 miljoner kronor – per dag. 

Trots det ökar det sexuella våldet. Varje minut våldtas kvinnor och enligt en ny rapport från Rädda Barnen är två tredjedelar av offren minderåriga. 

– FN har inte lyckats skydda befolkningen. De är passiva. Dem kan man ha eller mista. Vi har kvinnor här som säger att FN-soldater stått och sett på när bybor våldtagits, säger Ellinor Ädelroth.

Vad gör regeringen då? 

– Regeringen, vilken regering?

I operationssalen har doktor Mukwege en lång timme bakom sig. Han har just satt in en urinkateter. Den unga kvinnan har fistlar och ett trasigt urinrör. Han har misslyckats med att reparera det. 

När han går ut genom svängdörrarna möts han av sin säkerhetsvakt – en rakt byggd kvinna med en lika rak Kalasjnikov – som följer varje steg. Han tar av sig munskydd och handskar och står sedan tyst. 

– Det där har inte gjorts med lust, det har gjorts med hat, får han ur sig till sist.

Hatet är en kärna som han ofta återkommer till. Säger:

– Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek. 

Han går genom en korridor där kvinnor sitt på en lång rad och väntar – de ska alla opereras för fistlar – upp till övervåningen där det finns två salar fyllda med patienter som ingår i SSV-projektet. De har deformerade underliv, hepatitinfektioner och HIV/aids. Kirurger som kommit hit för att jobba har brutit ihop första dagen.

– Jag hade en ny läkare som började gråta efter endast två patienter. Jag sa: »Var stark, det här är bara början.« 

Doktor Mukwege vet vad han talar om. 

– Fram tills för bara några år sedan åkte jag hem varje kväll och grät. Jag kunde inte tro att människor var kapab­la att göra sådant som jag såg på sjukhuset. 

I dag kan han inte åka hem. I september förra året talade han inför FN:s generalförsamling. Han lyfte frågan om de systematiska våldtäkterna och omvärldens passivitet och sa bland annat: »Jag har inte äran, och inte heller privilegiet att stå här framför er i dag […] De framsteg som gjorts av vår civilisation är nu på tillbakagång; de är på tillbakagång på grund av de nya grymheter som vi ser i Demokratiska Republiken Kongo och i Syrien; men också på grund av den öronbedövande tystnaden och bristen på mod inom det internationella samfundet.«

En månad senare blev han utsatt för ett mordförsök i sitt hus. Hans två döttrar och deras kusin hölls gisslan under vapenhot och den tjänstgörande säkerhetsvakten blev skjuten till döds. Själv lyckades han undkomma kulorna genom att kasta sig till marken. 

Nu bor han med sin fru och barnen på sjukhuset. Grindarna mellan de olika avdelningarna hålls låsta och hans rörlighet är begränsad. Han slår sig ner i sitt arbetsrum. Väggarna pryds av diplom och utmärkelser. Priser som han inte vill ha. 2009 blev han nominerad till Nobels fredspris. Det vill han inte heller ha. 

– Att få pris för det jag gör, att kvinnor blir förstörda fysiskt och psykiskt och att jag behandlar dem, det vill jag inte. Att få ett pris varje år utan att det blir någon skillnad, det vill jag inte. Det är okej att få pris om de också säger att de är beredda att kämpa vid min sida för att få stopp på kriget. 

Han lutar sig tillbaka. Slår ut med de breda händerna i luften. 

– FN har observerat i tio år, hur länge behöver de observera för att förstå att de måste ingripa? När folk dör, när kvinnor blir våldtagna, när barn blir våldtagna, hur kan det ta tio år att observera? 

Han lägger armarna i kors. 

– De har all information, men ingen gör något. 

Vad skulle man kunna göra? 

– Världen har kapacitet att stoppa kriget. För man strider inte mellan stammar, inte om etnicitet, inte om religion. Kriget handlar om pengar. Man krigar för att kontrollera gruvor, för att kontrollera Kongos naturresurser. Världen får dessa naturresurser; mineraler till mobiltelefoner. Världen kan fortsätta få dem, på ett korrekt sätt, utan att finansiera vapen som förstör kvinnor. Kvinnorna som dör har inte ens en mobiltelefon. De vet inte ens varför de dör. 

Varför dör de?

– Man vill ha marken. Utan människor. 

Systematiska våldtäkter: ett vapen som splittrar samhällen. På BB-avdelningen är effekten tydlig. Fyra barn som aldrig kommer att få några efternamn har fötts här senaste veckan. I ett land där man får efternamnet efter sin far kan det barn som är resultat av våldtäkt inte få något.

Två av deras mammor är minderåriga. De har blivit utkastade hemifrån. I ett land där kvinnan anses ha lockat till sig våldtäktsmannen och är bebodd av onda andar kan en våldtagen inte bo kvar hos sin familj. 

En mamma är 22 år. Hon hade en man innan hon blev våldtagen. Det har hon inte längre. I ett land där det innebär offentlig skam att vara med en kvinna som andra män förgripit sig på kan en våldtagen inte fortsätta vara gift. 

Den sista mamman är försvunnen. 

– Hon kom hit, födde barnet och gick ut genom dörren. Hon ville inte ha det. 

Barnmorskan visar den lilla flickan som ligger invirad i en filt. En flaska med mjölkersättning ligger bredvid. 

– Hon gråter ofta. Jag tror hon saknar närhet. Vi vet inte vad vi ska göra med henne. Vi har döpt henne till Gloria. 

Ett spädbarn: föräldralöst från födseln. I ett land utan social omsorg och fungerande institutioner. 

Bukavus centrala fängelse ligger som en fästning på en kulle över staden. Här släpps inte obehöriga in. Rapporterna om brott mot mänskliga rättigheter är många: fångarna har inga sängplatser, inga fungerande toaletter, får ingen mat. 

– Det finns en kvinnoavdelning, informerar en vakt. 

Han ser lika hungrig ut som de fångar som skymtar på rastgården. 

Vad är de dömda för?

– Abort. Några har dödat sina män. 

Män dömda för brott mot kvinnor finns det färre av. Mama London, en kraftfull kvinna som driver ett daghem för barn som är resultat av våldtäkt, berättar att man en gång lyckades sätta fast en grupp män som våldtagit en 13-åring. 

– De hamnade i fängelse men en av dem mutade sig ut efter bara några veckor. Han betalade 1 000 dollar. För ett straff på 25 år. 

Mama Londons daghem, som är helfinansierat av svenska Läkarmissionen, ligger inte långt från fängelset. Här finns 60 barn som är mellan tre månader och fem år gamla. De äldre barnen sitter i en sal och sjunger. 

Längst fram sitter en pojke i vit tröja som inte sjunger med. Han är 3,5 år. När han var nyfödd och ammades av sin mamma i sängen stormade det in män som våldtog och dödade henne. Sedan dess har ingen sett honom skratta.

– Alla de här barnen är blyga, de leker inte som andra barn. De hoppar inte runt och är glada som andra barn. Espoir interagerar inte alls, säger Mama London. 

– Men vi har i alla fall inte haft några dödsfall bland barnen sedan vi startade den här verksamheten, lägger hon till.

Vadå, dog de tidigare?

– Ja, de dog på gatorna. Människorna älskar dem inte. De kallar dem för »ormarnas barn« – fiendebarn. 

»Om du planterar hat i folk kan du inte förvänta dig att få kärlek.« Doktor Mukweges mening ekar i huvudet. 

En forskningsrapport från Sida konstaterar att ett ensidigt fokus på våldtäkter försvårar arbetet mot sexuellt könsrelaterat våld i en konflikt. Forskarna menar att om kvinnornas situation ska förbättras måste man även arbeta med män och pojkar – både som förövare och som utsatta för könsrelaterat våld. Även män och pojkar har tvingats att ha sex med familjemedlemmar och släktingar, de har tvingats att titta på när släktingar våldtas, de har tvingats till våldsamma och förödmjukande sexuella handlingar. 

I det klimatet går det att värva barn till väpnade grupper. 

– Visa mig att du vågar döda så får du ett vapen. Visa mig att du vågar döda och våldta din mamma så får du ett vapen. Det är så vårt lands rebellarméer är uppbyggda, och även regeringsarmén, säger doktor Mukwege. 

Innan han lämnar sitt arbetsrum summerar han dagen: tre operationer, 40 öppenvårdspatienter. Det är färre än han brukar ha. 

– Ofta är de 60. Jag jobbar varje dag till sent och kvinnorna kommer hela tiden. 

Hur orkar du? 

– Jag har inget val. Min vilja är att vara med de här kvinnorna och att stödja dem. Jag kan inte förstå hur starka de här kvinnorna är som orkar stå upp för sig själva trots allt de har gått igenom. 

Några patienter har dröjt sig kvar på gården, en av dem är den 14-åriga flickan som sitter och blickar inåt med sin svarta sjal kring halsen. Doktor Mukwege tittar på dem och säger:

– Min ära är inte att stå inför FN:s generalförsamling. Min ära är att stå inför dessa kvinnor. Jag kan inte lämna dem.

Läs även:
Hultkvist ber om ursäkt för namngivning