Johan von Schreeb flög till Filippinerna i tisdags, men det var först på torsdagsmorgonen som han lyckades ta sig till ön Samar, där cirka 50 000 människor bor. Innan han och hans tre kollegor från Läkare utan gränser anlände, hade den enda hjälpen utifrån som nått befolkningen varit några filippinska militärer som evakuerat de svåraste drabbade med hjälp av helikoptrar.
– Det har varit otroligt svårt att ta sig hit eftersom det är sådan brist på drivmedel, säger Johan von Schreeb.
När Läkartidningen når honom via en satellittelefon är det sen kväll och mörkret har lagt sig över ön, men ytterst få har ett hem att gå till.
– 95 procent av Samar är jämnat med marken. Det är som om en fem mil bred ångvält har kört in över området.
Han beskriver katastrofens förödelse som bland det värsta han upplevt.
– Det här är nästan värre än Haiti och Kashmir. Det har varit en så enorm kraft i vindarna. Alla träd är uppryckta med rötterna och det är bara några få nybyggda hus som står kvar. Fiskebåtarna är det bara spillror kvar av, säger han och fortsätter:
– Inte nog med att många människor har förolyckats – framtiden är väldigt oviss för dem som har överlevt. Men trots det är folk så otroligt vänliga, tacksamma och tillmötesgående att man nästan skäms.
Vilka hjälpbehov bedömer du som mest akuta?
– De mest akut skadade är redan omhändertagna, så den fasen är egentligen över. Sedan har det inte varit så väldigt många skador i det här området heller. Eftersom man har haft tre dagar på sig att evakuera, så hann befolkningen åtminstone flytta sig till säkrare områden. Men samtidigt var det flera av evakueringscentren som kollapsade och flera hundra som dog eller blev skadade i dem.
Provinsens sjukhus är också totalförstört. Johan von Schreeb beskriver krossade operationslampor som ligger hundra meter från operationssalarna. Sjukhuset hade ett 50-tal sängplatser, mödravårds- och tandläkarmottagning. Ingenting finns kvar. Kvinnor tvingas föda i fallfärdiga ruckel eller under en presenning. För Läkare utan gränser blir den främsta uppgiften att stötta de lokala läkarna i Samar och försöka bygga upp den primära sjukvården igen.
– Det finns väldigt kompetenta filippinska doktorer här, även om de förstås är rätt slutkörda. Vår uppgift är inte att gå in och ta över, utan att stötta dem. Filippinerna är ett väl fungerande land jämfört med till exempel Haiti där det inte alls fanns någon fungerande sjukvård innan jordbävningen.
Det finns även ett flertal filippinska läkare som tidigare har jobbat för Läkare utan gränser och som nu koordinerar insatsen på plats, enligt Johan von Schreeb.
Vad kan ni göra för att hjälpa era filippinska kollegor?
– Se till att det finns material och läkemedel och avlösa dem när de behöver vila. Vi ska också försöka återetablera sjukhuset. Vi håller på att sätta upp ett fältsjukhus bredvid det raserade sjukhuset, där vi ska försöka se till att man kan få vårdplatser. Nu finns ingen möjlighet att lägga in barn med feber eller ta hand om kvinnor som ska föda.
Tusentals människor bor i tillfälliga uppsamlingsläger. Många är rädda för att en ny våg ska slå in och håller sig borta från kusten. Läkare utan gränser försöker se till att de basala hygienbehoven i lägren fungerar och att det finns vatten. Men att få in ny utrustning är knepigt. Landningsbanorna i Samar tål inte tunga flygplan och det tar tre dagar med båt från storstaden Cebu – dessutom har det bedömts vara för farligt att gå in med båt till ön. Bristen på drivmedel, mat och vatten är skriande.
– 300 personer stod i kö hela dagen för att få tre liter bensin i dag. Marknaden är jämnad med marken. Jag har aldrig varit på ett ställe där det inte finns någon marknad, men här finns verkligen ingenting som är till salu. Det går inte ens att köpa lite vatten.
Kommer du stanna i Samar de närmaste dagarna?
– Ja. Plus att vi kommer att ha mobila kliniker tillsammans med våra filippinska kollegor. Eftersom det inte finns drivmedel så kan inte patienterna ta sig hit, utan vi måste ta oss ut till dem.
Läs även:
»Katastrofdoktorn« Johan von Schreeb till Filippinerna
