Gian Maria Rossolini, professor i mikrobiologi i Italien, målar upp ett mardrömsscenario – fast det har skett på riktigt. En kvinna skrivs in på ett sjukhus i Toscana för en relativt enkel höftoperation. Efter ingreppet får hon lunginflammation. En antibiotikakur sätts in. Den är verkningslös. Kvinnan konstateras bära på ESBLcarba-bakterier. En lång rad preparat testas, men hon är resistent mot samtliga. Till slut får hon en septisk chock och dör.

Antibiotikaresistensen sprider sig snabbt i Europa.

– Tillgång till effektiva antibiotika måste ses som en global utvecklingsfråga. Den moderna sjukvården kommer att krackelera om vi inte fixar detta, säger Otto Cars, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och ordförande för det internationella nätverket ReAct – Action on antibiotic resistance.

Han visar en graf med två kurvor. Den ena visar antibiotikaresistensen i världen. Den pekar snabbt uppåt. Den andra – läkemedelsutvecklingen – gör ett brant dyk neråt. Antibiotika är en ändlig resurs och inga nya antibiotikaklasser är på gång.

– Vi har ett stort dilemma framför oss, sammanfattar Otto Cars den illavarslande grafen.

Vi måste helt enkelt klara oss på de antibiotika som vi har. Samtidigt delas läkemedel ut helt oreglerat i flera länder. I Kina används exempelvis i snitt 138 gram antibiotika per person och år. I Sverige använder vi 7 gram.

Läget i Sverige ser betydligt bättre ut än på många andra håll i världen, enligt Karin Tegmark Wisell, överläkare på Smittskyddsinstitutet (SMI). Sedan 1990-talet har användningen nästan halverats. Samtidigt pekar hon på stora skillnader i antibiotikaförskrivning, både mellan olika regioner och vårdenheter. I storstadsregionerna skrivs generellt mer antibiotika ut per invånare.

Fyra former av resistenta bakterier är anmälningspliktiga i Sverige: MRSA, ESBL, VRE och DNSP. De två sistnämnda minskar. Men för de andra är trenden oroväckande. MRSA-bakterierna ökar med 15–20 procent per år. De första fallen av ESBLcarba, som drabbade kvinnan i Italien, upptäcktes i Sverige 2007 och förekomsten har ökat stadigt sedan dess.

Hur blev det då så här illa?

Otto Cars pekar på flera saker. Forskarna har inte lyckats nå ut till allmänheten med sina varningar, det har funnits en felaktig föreställning om att nya antibiotika alltid kommer att dyka upp och vi har inte sett det som den systemfråga det är.

– Vi måste se antibiotika som en ändlig resurs.

Han efterlyser ett globalt politiskt initiativ för att få bukt med utvecklingen. Där kan Sverige fungera som en förebild.

– Vi är bra på att arbeta ihop här och kan bli ett exempel på hur frågan kan skötas. Jag hoppas att ett antal regeringar tar ledningen och bildar någon form av koalition med mål att få upp frågan på FN-nivå. 

Här kan du se en film med hela seminariet »Vem ska få antibitotika om fem år?« från Medicinska riksstämman.